Att coata kondiskanter

Det sägs ofta att gamla kondiskanter med torkade kanter ger ett vasst eller fräsande ljud och att de kan räddas och fås att låta bra igen genom att smörja in kantupphängningen med någon tätande massa. Det finns på flera ställen noggranna beskrivningar hur man gör. Resultatet sägs vara påtagligt.

Se här lite mätningar på en ganska typisk MT20 före och efter coatning:

Ja, visst är det konstigt. Impedanskurvan (som jag inte tog någon bild på) ändras inte heller mycket. Q-värdet ökar lite men resonansfrekvensen består. Det syns också i frekvenskurvan som får en liten höjning just vid falloff. Knappast hörbart och inte till det bättre.

Betraktat som ett frekvensspektrum:

Grundtonen är 2kHz och som synes är distorsionen precis som väntat och lite i högsta laget, -35db för andraton och -45db för tredje. Inga andra konstigheter. Detta är alltså ett ganska typiskt MT20. Coating på en sådan har ingen effekt alls.

Defekta exemplar

Bland de dussinet MT20 jag har liggande hittade jag slutligen en som däremot skulle kunna vara en kandidat att bevisa de berömda svischande ljuden från mikroskopiska hål:

Här finns diverse skräp både mellan övertonerna, och ett ojämnt och högre brusgolv. Bruset kan jag nog inte höra, men tonerna mellan de harmoniska övertonerna är faktiskt hörbara fast de ligger runt -60db. Om de skulle höras i musik är nog däremot mycket tveksamt.

Coatade noga och mätte igen utan att ens ha rubbat något i uppställningen:

Så var det med det. Om man tittar noga blev den faktiskt lite sämre.

Senare har jag också provat att coata med olika material, över hela konen, bara på kanten, halvdåliga och mycket dåliga exemplar. Det ger aldrig någon bevisbar förbättring, oftast en försämring. Coating är en myt!

Kommentera  gärna denna artikel!

Att mäta är att veta

Det finns inget som lyser så hemtrevligt som spegelskalan på ett Brüel & Kjaer-instrument.