OA-5 MMX
Modellen är som namnet antyder framtagen 2010
av Stiftelsen Stig Carlsson med den uttryckliga avsikten att göra
en högtalare med det bästa av karaktären från OA-5, men med modernare nivå på elementens
prestanda. Det finns också en föreslagen uppgradering för OA-5 med samma element.
Högtalaren kostar ca 10000kr i byggsats.
Bestyckningen är en
Obi F87 och fyra
Obi T22. Diskanterna sitter i Y-konfiguration
på en platta som kan vridas.
Det råder ingen tvekan om att T22 är ett bättre element än de gamla MT20 som satt
i OA-5, men däremot råder tvekan om huruvida F87 är så mycket bättre än gamla
Philips 9710.
Lådan är stor, ca 50 liter, och avstämd till 35Hz. Om man lägger in dessa data samt
elementets T/S i ett simuleringsprogram blir det inte vackert. Elementets T/S säger
genast att detta inte är ett element för basreflexlådor alls. Det har för hög resonansfrekvens
(Fs), för hög resonansbenägenhet (Qts) och för svag motor. Men när man justerar
kurvorna utifrån uppmätt impedanskurva blir det inte alls så illa:
Läs under
Artiklar->Basreflexprincipen om
du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram!
Det som räddar situationen är Carlssons gamla idé med strömningsmotstånd, dvs extra
mycket dämpmaterial mer eller mindre packat någonstans mellan elementets baksida
och rörets inre mynning. Här gör det verkligen nytta (genom att höja Rms, därmed
sänka Qms och därmed sänka Qts). Man ska dock inte ha för höga förväntningar.
Anpassningen liknar ganska mycket den som råder i OA-50, eller i OA12. Den är ju
inte dålig - för ett 6,5 tums element från 70-talet i en 20 liters låda. Vid jämförande
lyssningar har jag också konstaterat att basen i dessa är ganska jämbördig. MMX
låter i basen som en OA-50 eller en OA12.
Man om man förväntar sig det ögat ser - en åttatummare i en 50 liters låda - blir
man besviken. Basen är ganska rapp men kraftlös i djupbasen och faktiskt, även jämfört
med OA-50/OA12 lite slamrig eller platt. Jämfört med en SEAS L22 i OA116-lådan, alltså
samma storlek på både element och låda, är skillnaden slående.
Tonkurva i rum mätt med LTAS och rörlig mikrofon:
Där är flera påtagliga saker. Hela registret 200 till 1000Hz ligger 5-7dB lägre
än registret 1-2kHz. Däröver är tonkurvan mycket ojämn med kraftiga svängningar
inom små frekvensband.
Allt har sin förklaring om man ser på tonkurvan för elementen var för sig.
Baselementet går alltså upp till 4-5kHz och ger fullt ut av sin dåliga egenskap
med kraftiga svängningar i tonkurvan 2-4kHz.
Filtret är enkelt, lågpassdelen består av en spole 0,6mH och höpassdelen av en kondensator
1,8uF och en spole 0,5mH. Det ger tillsammans med de aktuella elementen följande
tonkurvor ut från filtret:
Alltså en elektrisk delning vid 7kHz (!) med mycket flack dämpning. Spolen i serie med F87
gör inte mycket väsen av sig eftersom elementets impedans också stiger mot ökande
frekvens. Spolen som shuntar diskanterna gör inte heller mycket eftersom den griper
in först vid ungefär 2kHz och där ligger nivån redan under -20dB. (Obs att
frekvensskalan här är 20-20kHz och i diagrammet ovan 200-20kHz.)
De fyra diskanterna á 325kr och med mycket låg distorsion och hög effekttålighet
från 3kHz arbetar alltså huvudsakligen över 5kHz - där man ändå är mycket okänslig
för udda distorsion. Känns som slöseri med resurserna. I själva verket låter det
inte mycket annorlunda om man kopplar bort diskanterna och kör bredbandaren ofiltrerad.
Detta upplägg är svårt att förstå. Enda förklaring till att man skulle vilja ha
det så är att man vill återskapa klangen från OA-5. Om man skulle dela lägre blir
det mera en traditionell högtalare med neutralare klang - för att inte säga mera
som en sjuttiotalsmodell. Om hifi är ändamålet är detta filter uppenbart inte optimalt.
Dessutom frångår det i viss mån den ortoakustiska idén, där flera ljudkällor skapar
ett sammelsurium av kamfiltereffekter mellan sig och mellan direkt och reflekterat
ljud så att summan blir en utjämning var man än befinner sig i rummet. I OA-5 original
går diskanterna från 2700Hz. Om man skulle höja delningen i MMX-filtret bara lite
grann så skulle man lyssna på en V1, fast i jättelåda, och den är inte alls ortoakustisk!
Höjningen mellan 1-2kHz kommer alltså av F87:ans puckel i nollriktningen där. Den
är så kraftig att det inte hjälper att elementet är riktat uppåt, den når ändå lyssnaren
via taket och är överdriven. Berg- och dalbanan mellan 2-5kHz känns igen från F87:ans
tonkurva i närfält ovan. Den är helt enkelt sådan och den dåliga egenskapen blir
fullt hörbar genom den olyckligt höga delningsfrekvensen. Allt som allt ger detta
en lite påträngande skrikig och kall klang. Det varma registret 200-700Hz är ju
påtagligt svagt. Men observera - distorsionen är låg, ljudet är rent.
Om man är väldigt, väldigt förtjust i OA-5-klangen gillar man möjligen MMX, och
det var kanske så det var tänkt. En OA-5 med lägre distorsion och inget annat.
Men om man väntat sig en hifiupplevelse med carlssonstuk tänker man sig nog
därtill en neutral tonkurva och djup bas med "transientförmåga". Det får man
inte.
Uppgraderingar
Med denna bakgrund kan man lätt få idén att göra ett annat filter. Här ett konkret förslag:
Det ger följande tonkurva:
Skillnaderna är större än de kan se ut vid första anblick. Den största är att F87:ans register över 1kHz har sänkts ca 4dB genom det
högre värdet på spolen, 0,6mH ersätts av 1,4mH, och därmed omvänt att bas och lägre mellanregister är motsvarande mer framträdande. Det ger en betydligt varmare klang. Den påträngande och lite skrikiga karaktär som tidigare fanns är borta. Vidare har delningsfrekvensen sänkts från 4-5kHz till 2kHz. Därmed försvann en dålig del av F87-ans register och ersätts av T22. Därmed måste också T22 delas brantare för att inte bidra med distorsion under 2kHz, och därför den extra kondensatorn 18uF.
Fortfarande är dock registret över 2kHz ganska hoppigt i tonkurvan, men nu beror det på kamfiltereffekt mellan de fyra diskanterna. Om man flyttar runt dem lite eller ändrar deras inbördes fasförhållande får man en annan men ungefär lika hoppig kurva. Det är i själva verket en del av det ortoakustiska konceptet och den som är road av det kan experimentera i all evighet med olika placering och olika fas, det blir lite annorlunda hit eller dit men varken särskilt bättre eller sämre.
En brist uppstod dock med detta, och som jag ägnat åtskilliga timmar åt att försöka motverka men utan lyckat resultat: dippen vid 2,1kHz. Den är en plump i protokollet. Oturligt dippar både F87 och T22 just där och det är stört omöjligt att motverka den utan bieffekter. Liten carlssonmedalj till den som kan komplettera filtret så att den jämnas ut!
Kommentera
gärna denna artikel!