OA-5 MMX

Modellen är som namnet antyder framtagen 2010 av Stiftelsen Stig Carlsson med den uttryckliga avsikten att göra en högtalare med det bästa av karaktären från OA-5, men med modernare nivå på elementens prestanda. Det finns också en föreslagen uppgradering för OA-5 med samma element. Högtalaren kostar ca 10000kr i byggsats.

Bestyckningen är en Obi F87 och fyra Obi T22. Diskanterna sitter i Y-konfiguration på en platta som kan vridas.

Det råder ingen tvekan om att T22 är ett bättre element än de gamla MT20 som satt i OA-5, men däremot råder tvekan om huruvida F87 är så mycket bättre än gamla Philips 9710.

Lådan är stor, ca 50 liter, och avstämd till 35Hz. Om man lägger in dessa data samt elementets T/S i ett simuleringsprogram blir det inte vackert. Elementets T/S säger genast att detta inte är ett element för basreflexlådor alls. Det har för hög resonansfrekvens (Fs), för hög resonansbenägenhet (Qts) och för svag motor. Men när man justerar kurvorna utifrån uppmätt impedanskurva blir det inte alls så illa:

Läs under Artiklar->Basreflexprincipen om du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram!

Det som räddar situationen är Carlssons gamla idé med strömningsmotstånd, dvs extra mycket dämpmaterial mer eller mindre packat någonstans mellan elementets baksida och rörets inre mynning. Här gör det verkligen nytta (genom att höja Rms, därmed sänka Qms och därmed sänka Qts). Man ska dock inte ha för höga förväntningar.

Anpassningen liknar ganska mycket den som råder i OA-50, eller i OA12. Den är ju inte dålig - för ett 6,5 tums element från 70-talet i en 20 liters låda. Vid jämförande lyssningar har jag också konstaterat att basen i dessa är ganska jämbördig. MMX låter i basen som en OA-50 eller en OA12.

Man om man förväntar sig det ögat ser - en åttatummare i en 50 liters låda - blir man besviken. Basen är ganska rapp men kraftlös i djupbasen och faktiskt, även jämfört med OA-50/OA12 lite slamrig eller platt. Jämfört med en SEAS L22 i OA116-lådan, alltså samma storlek på både element och låda, är skillnaden slående.

Tonkurva i rum mätt med LTAS och rörlig mikrofon:

Där är flera påtagliga saker. Hela registret 200 till 1000Hz ligger 5-7dB lägre än registret 1-2kHz. Däröver är tonkurvan mycket ojämn med kraftiga svängningar inom små frekvensband.

Allt har sin förklaring om man ser på tonkurvan för elementen var för sig.

Baselementet går alltså upp till 4-5kHz och ger fullt ut av sin dåliga egenskap med kraftiga svängningar i tonkurvan 2-4kHz. Filtret är enkelt, lågpassdelen består av en spole 0,6mH och höpassdelen av en kondensator 1,8uF och en spole 0,5mH. Det ger tillsammans med de aktuella elementen följande tonkurvor ut från filtret:

Alltså en elektrisk delning vid 7kHz (!) med mycket flack dämpning. Spolen i serie med F87 gör inte mycket väsen av sig eftersom elementets impedans också stiger mot ökande frekvens. Spolen som shuntar diskanterna gör inte heller mycket eftersom den griper in först vid ungefär 2kHz och där ligger nivån redan under -20dB. (Obs att frekvensskalan här är 20-20kHz och i diagrammet ovan 200-20kHz.)

De fyra diskanterna á 325kr och med mycket låg distorsion och hög effekttålighet från 3kHz arbetar alltså huvudsakligen över 5kHz - där man ändå är mycket okänslig för udda distorsion. Känns som slöseri med resurserna. I själva verket låter det inte mycket annorlunda om man kopplar bort diskanterna och kör bredbandaren ofiltrerad.

Detta upplägg är svårt att förstå. Enda förklaring till att man skulle vilja ha det så är att man vill återskapa klangen från OA-5. Om man skulle dela lägre blir det mera en traditionell högtalare med neutralare klang - för att inte säga mera som en sjuttiotalsmodell. Om hifi är ändamålet är detta filter uppenbart inte optimalt.

Dessutom frångår det i viss mån den ortoakustiska idén, där flera ljudkällor skapar ett sammelsurium av kamfiltereffekter mellan sig och mellan direkt och reflekterat ljud så att summan blir en utjämning var man än befinner sig i rummet. I OA-5 original går diskanterna från 2700Hz. Om man skulle höja delningen i MMX-filtret bara lite grann så skulle man lyssna på en V1, fast i jättelåda, och den är inte alls ortoakustisk!

Höjningen mellan 1-2kHz kommer alltså av F87:ans puckel i nollriktningen där. Den är så kraftig att det inte hjälper att elementet är riktat uppåt, den når ändå lyssnaren via taket och är överdriven. Berg- och dalbanan mellan 2-5kHz känns igen från F87:ans tonkurva i närfält ovan. Den är helt enkelt sådan och den dåliga egenskapen blir fullt hörbar genom den olyckligt höga delningsfrekvensen. Allt som allt ger detta en lite påträngande skrikig och kall klang. Det varma registret 200-700Hz är ju påtagligt svagt. Men observera - distorsionen är låg, ljudet är rent.

Om man är väldigt, väldigt förtjust i OA-5-klangen gillar man möjligen MMX, och det var kanske så det var tänkt. En OA-5 med lägre distorsion och inget annat. Men om man väntat sig en hifiupplevelse med carlssonstuk tänker man sig nog därtill en neutral tonkurva och djup bas med "transientförmåga". Det får man inte.

Uppgraderingar

Med denna bakgrund kan man lätt få idén att göra ett annat filter. Här ett konkret förslag:

Det ger följande tonkurva:

Skillnaderna är större än de kan se ut vid första anblick. Den största är att hela registret över 1kHz har sänkts ca 4dB, och därmed omvänt att bas och lägre mellanregister är motsvarande mer framträdande. Det ger en betydligt varmare klang. Den påträngande och lite skrikiga karaktär som tidigare fanns är borta. Vidare har delningsfrekvensen sänkts från 4-5kHz till 2kHz. Därmed försvann en dålig del av F87-ans register och ersätts av T22. Därmed måste också T22 delas brantare för att inte bidra med distorsion under 2kHz, och därför den extra kondensatorn 18uF.

Fortfarande är dock registret över 2kHz ganska hoppigt i tonkurvan, men nu beror det på kamfiltereffekt mellan de fyra diskanterna. Om man flyttar runt dem lite eller ändrar deras inbördes fasförhållande får man en annan men ungefär lika hoppig kurva. Det är i själva verket en del av det ortoakustiska konceptet och den som är road av det kan experimentera i all evighet med olika placering och olika fas, det blir lite annorlunda hit eller dit men varken särskilt bättre eller sämre.

En brist uppstod dock med detta, och som jag ägnat åtskilliga timmar åt att försöka motverka men utan lyckat resultat: dippen vid 2,1kHz. Den är en plump i protokollet. Oturligt dippar både F87 och T22 just där och det är stört omöjligt att motverka den utan bieffekter. Liten carlssonmedalj till den som kan komplettera filtret så att den jämnas ut!

Kommentera  gärna denna artikel!