Carlsson
Kult

OD-11 Cloud

Gamla OD11 är den minsta modellen i 70-talsserien, en kub med endast 10 liters volym. Carlsson tyckte inte att den kunde anses tillräckligt spridande och med tillräckligt jämn tonkurva, till följd av det ensamma diskantelementet, för att kallas ortoakustisk så den fick kallas "Ortho Directional" - OD. 2016 lanserade Stiftelsen Stig Carlsson, SSC, tillsammans med företaget Teenage Engineering en ny OD11 kallad OD-11 Cloud. SSC står för den akustiska designen och TE för produktifieringen. Samma grundkonfiguration men nya element, lägre avstämning, inbyggd förstärkare och trådlös anslutning.

Elementen är B65OA-IV 5,3ohm, och ett enda diskantelement av typen T22. Diskantelementet är av hög klass, om än lite svårt att hantera i filtret. Baselementet är inte riktigt high end, det finns andra med renare ljud. Högtalaren ansluter till lokalt wifi och strömmar ljud via de vanliga protokollen, exempelvis från Spotify. Om man kör en enda högtalare kan man få kanalerna blandade till mono. Det finns också en optisk ingång och en 3,5mm linjeingång. Den inbyggda förstärkaren är en klass D 2x50W. De säljs styckvis och kostar häpnadsväckande 10000kr styck.

Lådan är avstämd till låga 35Hz, jämfört med originalets 49Hz. Det kräver ett längre basreflexrör och det har åstadkommits genom att kröka röret inuti den trånga lådan. En gammal idé som många använde redan på 1960-talet. Simuleringen nedan är justerad mot uppmätt impedanskurva och väger därmed också in den speciella konstruktionen med två kammare och ett skikt dämpmaterial i öppningen mellan dem, så kallat strömningsmotstånd. Original OD11 hade mera av den varan, men även här finns en del dämpmaterial mellan baselement och rörets inre öppning. Carlsson övergav idén helt i 80-talsmodellerna eftersom den visade sig också ge en del distorsion. Låt oss först se hur avstämningen fungerar:

Läs under Artiklar->Basreflexprincipen om du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram! Allt ser väldigt bra ut. Där finns ingen besvärande resonans, en jämn kurva ända ner till strax under avstämningsfrekvensen. Mycket imponerande i en så liten låda. Baselementet är också, jämfört med tidigare versioner av B65oa särskilt bra anpassat till just en så liten låda och låg avstämning. Strax ska vi dock se att bilden grumlas en del.

OD-11 Cloud har alltså en inbyggd klass D-förstärkare, eller rättare sagt två. Enligt broschyren 100W. Den är en standardprodukt, en Anaview AMS0100 på 2x50W i 4ohm. Det är nu inte som att driva med en extern 100W förstärkare utan som att driva med en extern 40W förstärkare (baselementet är 5,3ohm och det är i basregistret man behöver stort spänningssving). Det räcker dock gott. Broschyren säger att förstärkaren listigt är monterad på basreflexröret för att därmed kylas av luftströmmen där. Det är förstås trams, där finns ingen luftström och den är dessutom inte monterad direkt mot röret. D-förstärkare genererar väldigt lite värme så det är ändå inget problem.

Det är alltså en separat förstärkare för varje element och de matas från det andra kretskortet som har elektroniken för wifi-anslutningar m.m., samt en DSP som motsvarar delningsfiltret i en passiv högtalare. Då undrar man nyfiket hur filtreringen ser ut. I en DSP kan man trimma frekvenskurvorna som man vill, vi förväntar oss en perfekt anpassning till elementen så att akustiska tonkurvan ut blir ännu bättre balanserad och ännu jämnare än vad Carlsson kunde åstadkomma på 1970-talet - vilket ju var ganska bra. Detta är SSC:s viktigaste bidrag till produkten.

Här har utvecklaren lekt fritt med den digitala equalizern. Två omedelbart synliga inslag är intressanta. Den väldigt kraftiga och smala höjningen vid 30Hz sätter nytt ljus på avstämningen som beskrevs ovan. Avstämningen är föredömlig, inget besvärande muller vid resonansfrekvensen - och nu detta: en kraftig höjning strax under resonansfrekvensen! Förklaringen tror jag är kommersiell. En liten högtalare som mullrar får kunden att tappa hakan och ta fram plånboken. Det är helt enkelt ett välkänt marknadsföringstrick i den mindre seriösa skolan. Gamla OD11 hade ingenting sådant och man kan verkligen tycka att SSC borde hålla sig för goda. Åtgärden är direkt destruktiv, entonigt muller är inte ortoakustik.

Det andra är den lilla dippen vid 9,5kHz. Den är avsedd att motverka diskantelementets ganska fula resonans just där och gör det bra. Lyssningsmässigt är åtgärden ganska obetydlig, men rätt tänkt.

Mycket värre är det med balansen mellan elementen. Den resulterande tonkurvan, mätt med samma LTAS-teknik som alla andra tonkurvemätningar på denna sajt ser ut så här:

Man känner igen B65-elementens höjning kring 1kHz och T22:ans ojämnheter i högsta oktaven. Tonkurvan är under all kritik och definitivt inte ortoakustisk. Jämför gärna med andra modeller från Carlssons hand. Redan 70-talarna är bättre och 80-talarna ännu bättre. Notera framför allt hur hela oktaven 500-1000Hz ligger 10dB högre än oktaven 5-10Khz! En sådan tonkurva brukar av lyssnare beskrivas som "burkig", typiskt så som en mycket liten högtalare låter. Eller "rå" med ett påträngande och kanske lite orent röstregister. Carlsson på sin tid filade oförtröttligt med ojämnheter i elementen, och han fick till en tämligen optimal balans i alla 1970-talarna inklusive OD11. Notera att de alla hade en tonbygel för justering av diskantnivån plus/minus 1,5dB. Här pratar vi obalans på 10dB! Dessutom ojämnheter som också är större än på 70-talet.

I broschyren finns faktiskt en uppmätt tonkurva - som helt saknar skala på y-axeln! Den betyder alltså ingenting, och dessutom visar den inga som helst egenskaper som man kan känna igen från de aktuella elementen. Ärlig marknadsföring är inte SSC:s starka sida.

Bedömningar

Balansen bas- kontra mellanregister är svår att mäta objektivt. Mitt lyssningsintryck är dock att basen också är svagare än mellanregistret - eller kort sagt att mellanregistret är för framträdande. Första intryck vid jämförelse med 70-talsmodeller är just den "burkiga" och lite tröttsamma klangen. Musik som alls har någon energi neråt 30Hz ger dessutom ett odefinierat svagt muller.

OD-11 Cloud är alltså en högtalare med väldigt ojämn kvalitet på de ingående delarna. Det mekaniska utförandet håller mycket hög (och dyr) klass. Elektroniken är proffsig och snyggt integrerad, den trådlösa uppkopplingen fungerar smidigt och enkelt, åtminstone från min Iphone och Ipad. Men de allra sista och viktigaste egenskaperna - låg distorsion och välbalanserad och jämn tonkurva - brister rejält. OD-11 Cloud är faktiskt mätmässigt och lyssningsmässigt överlag sämre än gamla OD11 från 1974. Det är otroligt.

Slutligen kan man för denna modell, liksom för de tidigare OA-5 MMX och OA-58 från SSC undra om det som beskrivs här verkligen är detsamma som beskrivs i SSC:s marknadsföring. Nästan ingenting går att få ihop. Det undrar jag också.

Kommentera  gärna denna artikel!