OA-51

OA-51 är den först utvecklade 80-talsmodellen, presenterad 1982 och tillverkad bara fram till 1989. Ingen nyare variant tillverkades, men en uppgraderingssats lanserades 1997, och därefter flera satser från SSC och från Larsen. OA-51 är den enda vägghängda Carlssonhögtalaren och den mest akustiskt konventionella. Formen står formgivaren Lars Lallerstedt för, och den uppmärksammades internationellt i designkretsar.

Man kan fråga sig om inte ortoakustiken i denna modell består enbart i att den lutas snett uppåt - vilket man kan göra med vilken högtalare som helst. Nästan, men lite mer är det. I Carlssons artiklar från 80-talet definieras grundbulten i ortoakustik som jämn tonkurva i direktljudet och jämn tonkurva i summan av direkt- och reflekterat ljud. Det innebär att OA-51 har element och filter som ger jämn tonkurva när man lyssnar i ca 30 grader från elementens nollriktning, så är det inte i konventionella högtalare. Här finns också ett stort mått av den gamla femtiotalsprincipen med strömningsmotstånd bakom baselementet, vilket de andra två 80-talsmodellerna inte har alls.

Liten historik: Carlssonfabriken startade 1982 och lanserade först OA-51, samt alltså snart därefter OA-50 och OA-52. Carlsson var konstruktör mot royalty, men inte delägare. Marknadsföringen var inte helt framgångsrik och företaget gjorde konkurs redan 1987. Produktionen av alla tre modellerna fortsatte dock i begränsad skala med ny ägare, mest baserad på konkurslagret av delar, men upphörde helt 1989. I själva verket tillverkades alla OA51-lådor mellan 1982 och 1984. Efter 1989 skedde ingen produktion alls av någon modell förrän 1995 då en nystart skedde med John Larsen som ägare och återigen Carlsson som konstruktör mot royalty. Genast lanserades OA50 och OA52 i version två - men inte någon OA51. Inte ens någon uppgraderingssats. Mer om versionerna strax.

Vid Stig Carlssons hastiga död i en hjärtinfarkt 1997 bildades Stiftelsen Stig Carlsson som övertog hela dödsboet, inklusive framtida royalties, och rollen som konstruktör. Konstruktören som utsågs av SSC var en överraskning för Larsen. Trots mångårigt samarbete med en stor gemensam bekantskapskrets med många högtalarkunniga personer utsåg SSC en person som Carlsson aldrig ens nämnt. Flera misslyckade konstruktioner därifrån presenterades, som aldrig kom i produktion. Dessutom presenterades element som sades vara egenutvecklade, och som SSC ville ha royalty för, men som var standardelement. Efter motsättningar om dessa royalties avslutade Larsen Hifi samarbetet år 2007.

Bestyckningen utgörs av en ScanSpeak 18W/8542  och en Peerless 115DT26 .  Lådan är 16 liter avstämd till 38Hz. Måtten 43x30x25cm plus absorbentpanelen, och vikten 11kg per styck.

Filtrets schema är enkelt och av låg ordning. Basdelen dämpar med enbart en spole, diskantdelen med en spole och en kondensator, samt ett seriemotstånd. Baselementet kunde gärna ha dämpats brantare, det har en uppbrytning vid 3kHz som nätt och jämnt hamnar under diskantelementets nivå.

Terminalerna är värda lite egen uppmärksamhet. De är kompatibla med vanliga 4mm labproppar (banankontakter), men passar också för den variant som heter säkerhetslabpropp och som har fördelen att inte kunna kortlutas när de ligger lösa. Dessutom sitter hålen på ett standardavstånd av 3/4 tum (ca 19mm) vilket passar så kallad dubbel säkerhetslabpropp. Sådana levererades med högtalarna, av fabrikat Pomona Electronics. De verkar tyvärr inte finnas längre, inte i andra fabrikat heller. Men oisolerade dubbla labproppar finns, vilket är lite överraskande - de passar nämligen direkt i ett vanligt vägguttag! Snyggast för den pietetsfulle är att använda två enkla säkerhetslabproppar på högtalarkabeln. Finns hos ELFA.

Tonkurvan är väl balanserad. Svajet i mitten känns igen från OA52 (som har samma element) och är konsekvens både av elementens tonkurvor och av filtrets låga ordning som ger en ganska stor överlappning mellan elementen och därmed lober i olika höjdriktningar som inte riktigt summerar.

Man dras här också med reflexer från väggen.  I ursprungliga ritningar finns en betydligt större absorbentpanel som också täcker väggen en bit ovanför och under högtalaren, men den minskades ner efter synpunkter från designern Lallerstedt. Akustiskt sett borde den varit kvar.

En simulering av avstämningen visar att den liksom för de andra två åttiotalsmodellerna är väl balanserad. Den skulle dock, om man tittar noga, faktiskt ha kunnat vara något lite lägre. Om man laborerar med en lite lägre resonansfrekvens kan man få en helt perfekt avstämning vid ca 35Hz istället, vilken då blir både djupare och jämnare. Under tips för uppgraderingar nedan ska vi se att det är fullt möjligt att åstadkomma.

Läs under Artiklar->Basreflexprincipen om du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram!

Uppgraderingar

Baselementet från ScanSpeak har liksom många element från 70-80-tal upphängning i ett material som inte är åldersbeständigt. De är därför alltid torkade och ofta spruckna. Spela inte på dem! De måste kantas om. Se artikeln om 18W/8542. Diskantelementen är åtminstone nu, efter trettio år, av mycket ojämn kvalitet. I bästa fall är de skapliga, men oftast är de undermåliga. De bör då bytas till bättre exemplar, eller till bättre modell genom någon av uppgraderingarna som strax ska beskrivas.

En intressant möjlighet till förbättringar är avstämningen, som berördes tidigare här. Basreflexröret kan alltså förlängas något för att sänka resonansfrekvensen. Det finns inte mycket plats kvar i lådan, men av en lycklig slump så är längden på ett vanligt A4-papper ganska perfekt. Man rullar ihop några A4, gärna lite tjockare an vanligt 80-g papper, på längden så att man har en rulle 297mm. Den trär man in i basporten och låter den expandera sig där - simsalabim så har man en lite lägre och helt perfekt avstämning! Det kan göras i vilken som helst OA-51 oavsett uppgradering i övrigt.

Den första färdiga satsen för uppgradering, OA-51.2, kom från Stiftelsen Stig Carlsson som bildades ganska snart efter Carlssons död 1997. OA-51 hade ju då sedan länge gått ur produktion och inte återupptagits. Satsen består av samma element som i OA-52.2, vilket är ScanSpeak 18W/8545  och Vifa D25AG. Filtret har bara en mycket liten ändring, ett motstånd byts. Det nya baselementet är lite bättre än det gamla, det nya diskantelementet är betydligt bättre än det gamla. Eftersom det nya baselementet direkt kan ersätta det gamla kan man också omvänt faktiskt behålla det gamla och bara byta diskantelementen. I vilket fall ska motståndsvärdet i filtret ändras. Tyvärr tillverkas inte D25AG längre, men enstaka exemplar kan finnas.

Med tanke på att OA52.2 har ett helt optimalt filter kan man tycka att stiftelsen kunde fått fram ett lika bra för OA-51.2 men det är som synes inte fallet. Den breda svackan i mitten är onödig och ger en färgad klang.

Så såg OA-51 ut när de levererades, men så ser inget exemplar ut längre. Fronten av skumplast vittrade nämligen sönder efter några år och föll helt samman. De flesta används numera utan front. Absorbentpanelen ska minska den tidiga reflexen från väggen men är så liten att den egentligen inte gör mycket nytta. Om man verkligen vill jämna ut störningar i tonkurvan från väggreflexen kan man gärna använda en betydligt större skiva.

Lådan är internt delad i två kammare med en stagande mellanvägg. Den inre är klädd med dämpning bara på insidan av baffeln och sidan. Den yttre är helt fylld av dämpmaterial. Direkt bakom elementet ligger två remsor som bildar en cirkel. Den ger ett strömningsmotstånd som gör att lådan uppför sig akustiskt som om den var lite större än den är.

Basreflexröret mynnar i den inre kammaren. Filtret sitter i botten i den yttre.

Terminalerna är av typen säkerhetslabpropp. De passar också för vanliga banankontakter.

Filtret ger en mycket flack dämpning av baselementet och en 12dB/oktav dämpning av diskantelementet. I OA-51.2 ändras enbart motståndet till 2ohm.

Några år senare lanserade SSC en uppgraderingssats kallad OA-51.3. I den behålls baselementet men diskant och filter byts. Diskantelementet är ScanSpeak D2606  (fast SSC låtsas att den är deras egenutvecklade element och kallar den T11oa).

Här är filtret väl designat, helt i samma stil som första versionen. Förutsatt att man köper Carlssons idé med låga ordningstal och därmed fasproblem i ett ganska stort spektrum kring delningen så är detta en bra version av OA51. Puckeln vid 11kHz är en resonans i diskantelementet, den syns i alla modeller med detta element. Den ser inte bra ut och är en brist, kanske inte så störande dock.

En liten intressant och kontroversiell sak i paketet för uppgradering till OA-51.3 är en filtbit, en liten kringla, att sätta runt diskantelementet. Någon sådan fanns inte i Carlssons versioner. Man kan tycka att den borde göra nytta genom att hindra vågutbredning längs baffeln, vilket i sin tur ger kantreflexer. Konstigt nog har jag i flera mätningar, med respektive utan filtkringlan, kunnat se att den tvärtom ger en ojämnare tonkurva i diskanten. Utan att kunna förklara varför rekommenderar jag därför att man inte använder den. I mätningen ovan har den inte använts.

Ytterligare en version av OA-51 lanserades år 2008. Det är Larsen Hifi som säljer element och filter enligt en konstruktion av Anders Eriksson, kallad OA-51.LE. Det är dock enbart filtret som skiljer från version 3. Filtret är här av högre ordning, 12dB i basdelen och 18dB i diskantdelen. Det förefaller vara en bra idé som skulle kunna förbättra tonkurvan kring delningsfrekvensen.

 I LE-paketet ingår också den filtkringla för diskanten, som jag alltså är lite skeptisk till.

Här blir man förvånad. Filtret är helt enkelt ganska misslyckat. Jämfört med version 3 får man inget annat än en påtagligt sämre tonkurva. Möjligen är här fasförhållandet mellan elementen kring delningen optimerad, jag vet inte, men det sker på grov bekostnad av tonkurvan. Denna version kan inte rekommenderas.

Sista version från Larsen/Eriksson kallas OA-51.LE2 och har faktiskt nytillverkats i ett par mindre serier med hjälp av Larsen Hifi. LE2-versionen har ett ännu bättre diskantelement, ScanSpeak D2608.

Med ett brant filter liknande LE-filtret (men bättre beräknat) och denna mycket rena diskant bör man kunna få en högtalare i hög klass.

Det får man också. Tonkurvan är ovanligt jämn, möjligen med en liten slagsida men den justerar man lätt med tonkontroller och den kan också variera mellan lyssningsrum och i viss mån vara en smaksak.

Anm: jag har tidigare haft en annan mätning av tonkurva för OA51.LE2 med en påtaglig svacka mellan 2-4kHz som jag då klagade mycket på. Andras mätningar har också bekräftat den tonkurvan på deras exemplar. Märkligt nog är den kurva som visas här uppmätt på exemplar som helt säkert är korrekt byggda. Det finns alltså sannolikt något sätt att göra fel när man bygger OA51.LE2 så att den där avvikelsen uppstår. Jag vet tyvärr inte vad det beror på. Dessa exemplar är alltså korrekta och mäter mycket bra.

Sammanfattningsvis: Första versionen har ett dåligt diskantelement, i övrigt väldesignad. Version två har inte lika bra tonkurva som OA52.2, vilket den kunde haft med ett bättre filter. Men den har bättre element och renare ljud. Tredje versionen är överlag väldesignad och rekommendabel. Den första LE-versionen är klart misslyckad men den andra versionen, LE2, är mycket bra.

För alla gäller att ev filtkringla bör skippas men förlängning av basreflexröret bör göras. Dessutom bör en större dämpskiva sättas på väggen, den lilla medföljande vingen gör nästan ingen nytta.

Kommentera  gärna denna artikel!

Version 3 har ett filter med andra komponentvärden och en extra RC-länk för diskantelementet D2606/T11.

Filtkringlan i OA-51.3 och OA-51.LE kan man vara skeptisk mot.