Baselement genom tiderna

Följande 165mm-element från Peerless förekommer i OD11/OA12/OA14/OA116/OA2212/OA50 och OA58:

SC165-I

5,3/8/16 ohm. Hästskoformad magnet av alnico, dammkåpa av papp med "Sonab" stämplat i vitt, impedansen stämplad bakpå konen. Skumkanter som höll i kanske tio år. Har inga typbeteckningar men en siffra som sannolikt är tillverkningsdatum på korgen. Satt i alla Sonabmodeller med början 1973.

Om skumkanten spruckit och konen hängt i bara spindeln i decennier är spindeln ofta konisk eller bucklig. Men kasta dem inte för det! Även svårt nedhängda spindlar går ofta att plana ut  med hjälp av värme eller lite vatten plus T-sprit. Lättast är hårtork - håll konen i neutralläget och blås på med hårtork. Det kan göra underverk på några sekunder. Spindeln behöver inte bli helt plan, det enda viktiga är att ingenting skrapar eller skapar andra missljud när man bytt skumkanten.

Skumkanter med rätt mått finns hos SpeakerWorks och kostar inte mycket. Det cirkulerar ofta också erbjudanden om skumkanter till mångdubbla priset, som dessutom i vissa fall inte passar alls bra.

Ofta tipsas om att man kan bedöma dessa elements renoveringsbarhet genom att mäta motståndet med en enkel multimeter. Om det mäter ungefär 6 ohm är det ok, om det är avbrott är det bara att kasta. Det är helt fel! Det finns inget samband alls mellan resistans och skick åt något håll. Kasta inte element med avbrott! Oftast beror det på att den tunna flätade tråden från terminal till kon har vickat av vid konen. Det går att laga.

Tonkurvan vid närfältsmätning utan baffel visar en uppbrytning vid drygt 3kHz. Delning bör ske vid högst 2kHz, också för att dämpa höjningen vid 1kHz, vilket just precis är fallet i alla modeller där den används.

Distorsion vid närfältsmätning utan baffel. Tredjetonsdistorsionen, särskilt vid 1kHz är en hörbar svaghet i elementet.

Impedanskurvorna ser ut så här:

Noll db i skalan är 8ohm (-3db=5,7ohm, +3db=11,3ohm, +6db=16ohm, +9db=22,6ohm, +12db=32ohm, +15db=45,1ohm, +18db=64ohm, +21db=90,2ohm). Fallet över 18kHz är ett mätfel, ska ignoreras.

Talspolen 33mm dia, 17mm höjd.
Magnetgapet är 8mm högt och Xmax är därmed 4,5mm.
T/S-parametrarna:
DC-resistans för 5,3ohm-varianten: 4,5ohm; för 8ohm: 6,6ohm; för 16ohm: 13ohm.
Rörlig massa: 14g (+-1g individuell skillnad)
Resonansfrekvens: 44Hz (+-2Hz individuell skillnad)
Känslighet 89,5dB
Qms 3,34
Qes 0,44
Qts 0,39
Cms 0,93 mm/N
Vas 23,5 l
Bl 7,6 N/A

SC165-II

5,3/8/16 ohm. Rund magnet av ferrit, 102mmx14mm, i övrigt identisk med typ I och anses helt kompatibel. Ersatte efterhand typ I i samtliga modeller. Spindeln är sannolikt av bättre material, den är oftast plan.

SC165-III

8 ohm. Satt enbart i OA50, första versionen från 1984. Fortfarande skumkant men dammkåpan är nu av textil och utan tryck. Konen är av mjukare material. Inga etiketter med typbeteckningar men alla har "3588" stämplat på konen. Peerless interna produktid var KP65WFX-S-PC. Talspole och magnet som typ II. Impedanskurvan mycket lik tidigare. Samma rörliga massa.

Tonkurva vid närfältsmätning utan baffel. Notera att uppbrytningen vid 3kHz nu är eliminerad, avrullingen uppåt är så jämn att lågpassfilter inte ansågs behövas alls i OA50!

Distorsion vid närfältsmätning utan baffel. Den besvärande tredjetonsdistorsionen är kvar.

Peerless 831881 alias SC165-IV alias B65oa alias SC165-V

8 ohm. Har gummikant istället för skumkant (helt svart, blankare och lite smalare). Satt i OA50.2. Möjligen deltog Carlsson i utvecklingen av denna modell, men den såldes också som en Peerless standardmodell. I en senare serie från 2004 för OA58 kallas den B65OA och har då en extra etikett med det namnet. Med den etiketten fanns den också i 5,3 ohm. Den serien kallas också ibland SC165-V. Huruvida dessa är att betrakta som en och samma modell är svårt att veta, de är dock i allt väsentligt helt identiska. Samtidigt är det vilseledande att alls kalla denna modell SC165, det är ett annat element.

Resonansfrekvensen är lite högre och Q-värdet lägre än i SC165. Det valdes ändå för OA50.2 som är en 20-liters låda avstämd till ca 35Hz. Där fungerar det avstämningsmässigt ungefär som SC165, lite sämre egentligen, elementet passar bäst i lite mindre lådor.

På grund av tonkurvan fungerade det inte heller som direkt ersättare i OA50 - som inte hade något LP-filter för sin SC165-III - varför OA50.2 också fick ett nytt filter. LP-delen består där helt simpelt av en 0,5mH spole. Den sänker puckeln och oktaven 1-2kHz ett par dB, men eliminerar den inte helt.

Tonkurva och distorsion vid närfältsmätning utan baffel:

Jämfört med SC165-I och II är tonkurvan lite annorlunda, ett par dB mer vid 1kHz jämfört mot 200Hz. Det kan dämpas med en lite lägre delning, vilket i 70-talsmodellerna kan fås med 15uF kondensator i stället för den ordinarie 10uF i filtret. Distorsionen är lägre i tredjeton, vilket är bra, men högre i andraton. Distorsionsmässigt och tonkurvemässigt hugget som stucket.

Impedanskurvan jämförd med SC165-I ser ut så här:

Noll db i skalan är 8ohm (-3db=5,7ohm, +3db=11,3ohm, +6db=16ohm, +9db=22,6ohm, +12db=32ohm, +15db=45,1ohm). Hacket i kurvan vid 900Hz är återkommande och inget mätfel. Sådana brukar tyda på något konstruktionsfel, det är inte känt vad det beror på här.

T/S-parametrarna: DC-resistans 5,5ohm. Rörlig massa: 15,5g. Resonansfrekvens: 48Hz. Känslighet 90,3dB. Qms 1,94. Qes 0,41. Qts 0,34. Cms 0,71 mm/N. Vas 17,3 l. Bl 7,9 N/A

Resonansfrekvensen är lite högre och Q-värdet lägre än i SC165. Som ersättare för 70-talsmodellerna är det därmed inte alls självklart. Det passar bäst i lite mindre lådor. Att använda det i lådor som OA14, OA116 och OA2212 är inte lämpligt. Men i OD11 går det bra.

Trasiga skumkanter

SC165 modell I och II och III har skumkant som alltid har spruckit, mer eller mindre. Spela inte på dem, även om kanten ser hel ut! Här en typ III.

Ny skumkant, rätt typ.

Omkantat med gummikant. Gummikant är styvare än skumkant och höjer resonansfrekvensen till ca 50Hz. Det medför en försämring i anpassningen till alla lådor utom möjligen OD11.

Blommig vaxduk är också fint.

Modell I och II har olika magneter men är i övrigt identiska.

Peerless 830939 alias B65oa-II alias SC165-VI

8 ohm. Gummikant. Sägs vara utvecklad av SSC utifrån nyss beskrivna Peerless 831881, för den tänkta OA60 som blev OA58.2. Men det går inte att se vad den utvecklingen bestod i. Tillverkad i en serie 2006 med extra etikett "B65oaII...". En serie från 2008 saknar den extra etiketten och chassiets form är lite annorlunda. Marknadsfördes starkt av SSC som en påtaglig uppgradering, men de påståendena saknar helt grund.

B65oa-IV

2016 lanserade SSC ytterligare en ny "förbättrad" variant som kallas B65OA-IV (någon version III finns inte). Den är faktiskt annorlunda vad gäller T/S-parametrar. Konen är tyngre, magnetsystemet lite starkare och resonansfrekvensen därmed lägre. Den finns i både 8 ohm och 5,3 ohm, för OA116/OA2212.

Elementets kompletta T/S-parametrar är: DC-resistans 5,6ohm Resonansfrekvens 35,1Hz. Qms = 1,60 Qes = 0,26. Qts = 0,22. Rörlig massa: 25,5g. Cms = 0,81mm/N Rms = 3,51kg/s. Vas = 19,7liter. Bl = 11,0N/A. Känslighet 87,2dB/1W/1m.

Den lägre resonansfrekvensen ser lovande ut, men tyvärr, när man testar avstämningen i en OA14 är den inte alls bättre än tidigare B65, som i sin tur är lite sämre än SC165, som i sin tur är ganska dåligt anpassad till de större lådorna. Jag har inte mätt avstämning i OA116/OA2212 men med största sannolikhet är den också mycket långt från optimal, sannolikt sämre än någon föregångare. B65OA-IV är ett element för små lådor, ännu mindre än OD11.

Tonkurva och distorsionsnivå är mycket lik alla tidigare B65 och ger därmed en lite sämre tonkurva än SC165 men lite bättre distorsionsnivå. Notera också att den beräknade känsligheten är ett par dB lägre än föregångarna. Jag har inte undersökt konsekvensen, men det kan tänkas försämra tonkurvan ytterligare.

Sammanfattningen av allt detta är att SC165 typ I och typ II är utbytbara. Typ III är en förbättring och fullt användbar ersättare. Peerless 831881 är ett annat element med vissa små fördelar men samtidigt egenskaper som passar sämre i carlssonhögtalare. Senare varianter som kallas B65 är enbart nytillverkningar av 831881 och tillför ingenting - med undantag av B65OA-IV som är något sämre.

B65oaII

ScanSpeak 8542

Gjutet chassie, skumkant, pappkon och stor ventilerad dammkåpa. Satt i första version av OA51 och OA52 från åttiotalet. Skumkanten har samma problem som i SC165, den torkar och spricker. Resonansfrekvens 30Hz och Qts 0,23. Ett helt annat slags element än de föregående alltså. Övriga T/S-parametrar finns på flera ställen och nås genom att googla. Uppmätt tonkurva och distorsion:

En hel klass bättre än någon SC165/B65. Tonkurvan har en ovanligt stark höjning kring 1kHz som bör dämpas i filtret. Andratonsdist på några tiondelar och alla högre distorsionskomponenter huvudsakligen under 0,1%. Ett bra element. Notera dock flera uppbrytningar från 2,5kHz och däröver.

Carlsson hade ett ambivalent förhållande till detta element. Det valdes 1983 för OA51 och OA52 mest på grund av motorkonstruktionen med bl a kortslutningsring, men kvaliteten på koner och upphängning blev aldrig tillfredsställande. Varje element måste kontrolleras före montering och ibland returnerades så mycket som 80% av de levererade elementen. ScanSpeak 8542 var en källa till bedrövelse i Carlssonfabriken.

I kontrollen mättes tonkurvan i olika vinklar eftersom ett problem var spridningegenskaperna. Åtskilliga försågs då med en liten markering på chassiet för att ge bästa tonkurva då markeringen vänds uppåt. Om man plockar ut sådana för omkantning bör man alltså sätta tillbaka dem i samma läge. Se bilden här bredvid.

Skumkanten är även på detta element icke åldersbeständigt och alltså alltid torkat och sprucket. Det är ganska kritiskt att den byts mot exakt rätt modell, den är ovanligt tunn och sladdrig och grövre modeller ändrar elementets T/S ganska kraftigt. Det är mycket vanligt att 8542 försetts med nya skumkanter av fel modell. Korrekt originalmodell från ScanSpeak finns hos Madisound.

Elementet har tillverkats under flera årtionden och tillverkas ännu. Under årtiondena har också elementets chassie ändrat utseende något, och uppmärksamma användare har konstaterat att DC-resistansen skiljer lite mellan äldre och nyare serier. ScanSpeak själva försäkrar att några skillnader i övrigt inte finns och jag har vid mätningar inte heller kunnat se någon skillnad. I sådana fall, då mikroskopisk skillnad möjligen, möjligen kan finnas väcker det alltid stort intresse och sanna finsmakare accepterar mycket strängt bara det ena eller det andra.

Om korgen på en SS8542 har ett streck så är det John Larsen som ritat dit det för 25 år sedan. Strecket ska vara uppåt.

ScanSpeak 8545

Samma chassie och liknande motor som 8542 men en annan kon. Den är coatad för att bli styvare och dammkåpan är tät och inverterad, vilket ser lite konstigt ut. Skumkanten i 8542 är ersatt av gummi som är åldersbeständigt. Carlsson och Larsen var mycket entusiastiska över 8545 som äntligen satte punkt för kvalitetsproblemen som följde med 8542.

Uppbrytningarna från 8542 är i viss mån utjämnade, här syns en ganska jämn och fin avrullning uppåt, tack vare det bättre konmaterialet. Distorsionen är dessutom lite jämnare och ytterligare lite lägre. Ett ännu bättre element i alla avseenden. T/S är nästan identiska med 8542, den kan alltså ersätta 8542 direkt. Det finns påståenden här och där på forum från lyssnare som tycker att gamla 8542 låter bättre, men man kan inte se något stöd för det intrycket i mätningar. Så tyckte inte heller Carlsson. Detta är helt rättvist ett av de klassiska elementen i high-end konstruktioner.

ScanSpeak 8545.

Philips 9710

Detta element i lite olika varianter användes på 60-talet i oändligt många konstruktioner över hela världen. Själv byggde jag ur Radiobyggboken en "stereoljudanläggning" med transformatorlös rörförstärkare och högtalarlådor med 800ohms 9710AM. Carlsson använde dem i nästan alla 60-talsmodellerna. 9710M/01 är vanligast, 9710AM är mellanregisterelement i OA6 typ 1. Det finns också en 9710M8 med annan magnet.

Elementet är ett åttatums (ovanligt stora tum) bredbandselement med dubbelkon. Tonkurvan är inte särskilt jämn, den har störande toppar vid 1kHz, 3kHz och 8kHz. Den låter därmed i nollriktningen nästan direkt plågsamt. I Carlssons modeller är den ju riktad rakt uppåt vilket gör att topparna i mellanregistret reflekteras i taket och försvagas i förhållande till basen som ju strålar mera riktningsoberoende. I två- och trevägssystemen är den också delad vid ca 2kHz så resultatet blir ändå förvånansvärt bra. I V1, som har enbart en 9710 riktad uppåt blir det därmed inte lika bra.

Distorsionsnivån är förstås inte en dröm, men heller inte katastrofal. Det är inte distorsion som får detta element att låta påträngande. Det är den kraftigt ojämna tonkurvan.

T/S-parametrarna för 9710M/01 är som följer:
Re 5,1ohm
Fsa 40Hz
Qms 2,03
Qes 0,48
Qts 0,39
Mms 19,6g
Sd 239cm2
Cms 0,81mm/N
Rms 2,42kg/s
Vas 65liter
Bl 7,2N/A
Sp 91,3dB/1W/1m
Xmax 1,75mm

Det är fullt möjligt att få till en skaplig avstämning i en basreflexlåda med detta element, men en sak är besvärlig: Xmax är alltså knappt 2mm! Elementet är mycket kortslagigt. När det efter några årtionden dessutom blir nedhängt blir det ännu mindre slaglängd kvar och därmed distorsion vid låga frekvenser och stora konutslag. I OA6 typ II finns en intressant finess för att minimera detta, nämligen möjlighet att justera den inbyggda basförstärkarens DC-offset så att konen kommer mitt i sin slaglängd. Se separat artikel om det under Modellerna->OA6 II->Trimma basförstärkaren!

Kommentera  gärna denna artikel!

Philips 9710.