OA-6 Typ 2

Den sextiotalsmodell som sist ersattes av en sjuttiotalsmodell var OA-6 Typ 2. Inte förrän 1975 ersattes den av OA116. I själva verket tillverkades den från 1970 och ska kanske inte kallas sextiotalsmodell, men den är i allt väsentligt lik de modeller som tillverkades på sextiotalet. Typbeteckningen OA-6 är i sig lite märklig eftersom det fanns en OA-6 av första typen med mycket små likheter med denna Typ 2. Konstruktionen har många överraskande drag. Jämfört med sjuttiotalarna är den påfallande hantverksmässigt byggd, inte alls industriellt som sjuttiotalarna. Inuti ser den rent av ut som ett hemmabygge. Väggarna är futtiga 9mm spånskiva, stag och bafflar är enkla trälister och skivor, och allt är hoplimmat och skruvat - med åtskilliga olika sorters skruvar. Lite som engelska bilar, man blir närmast förvånad över att inte hitta lite vänstergängade skruvar också.

Lådan är 44 liter avstämd till 40Hz. I den sitter en Philips 9710M  riktad neråt för basen, en likadan 9710M i en separat liten sluten låda riktad rakt upp samt fyra diskanter MT20  riktade åt alla fyra håll. Den är alltså horisontellt helt rundstrålande. Precis som OA-5 och med samma element och placering för mellanregister och diskant.

Den tonkurva i mellanregister och diskant man därmed får är mycket lik, sannolikt identisk med OA5. Den är ganska speciell och inte alls så neutral som sjuttiotalsmodellerna överlag har. Philips 9710 har en ganska krokig tonkurva och trots att den riktas rakt upp och till stor del når lyssnaren via takreflexen är höjningen vid vissa frekvenser påträngande. Diskantelementen MT20 ger till följd av placering och riktningar också en ganska besvärlig tonkurva. Distorsionsnivån i båda elementtyperna är för sin tid hygglig, men med moderna mått lite för hög. Resultatet är en ljudkaraktär som är ganska speciell och som kan kännas påträngande men också på sitt sätt är slående och intressant.

Avstämningen, justerad för uppmätt impedanskurva, ser ganska bra ut, även om man kan förvånas lite över att en så stor låda inte ger en djupare bas - men då ska man titta närmare i botten av lådan.

Där sitter den berömda "energizern", en transistoriserad effektförstärkare med en smått otrolig tonkurva som öser på med en kraftig höjning en bit under resonansfrekvensen! Den konstruerades faktiskt inte i detalj av Carlsson men ingick i konceptet.

Dess tonkurva (bilden till höger) ska alltså adderas till den föregående tonkurvan. Resonansfrekvensen är 40Hz och förstärkaren peakar kraftigt vid 30Hz. Uppåt i frekvensregistret möter mellanregisterelementet utan någon dämpning i filtret alls. Det sitter i en separat sluten kammare och får alltså en flack naturlig avrullning neråt, som överlappar baselementet i en stor del av övre basregistret.

Saken är ganska förbryllande. Om man studerar den mellarsta grafen i föregående bild ser man också att basportens fasförskjutning vid resonansen är normala 180 grader för att strax därunder vrida över mer och mer mot ett helt varv 360 grader - dvs porten bromsar elementet allt mindre under resonansfrekvensen och neråt 20Hz inte alls. Där blåser förstärkaren fortfarande på med åtskillig extra energi! Det ser ut som ett självmål, för att inte säga ett självmord.

Dessutom har förstärkaren en listig motkoppling som består i att signaljord och strömförsörjningens nolla är separata, förbundna med ett motstånd om 2,7ohm (parallellt med ett trimmotstånd), och spännngsfallet över det motståndet ingår i förstärkarens motkoppling. Det innebär att den mot-emk som elementet genererar när det rör sig kommer att på ögonblicket ingå i förstärkarens motkoppling. När elementet rör sig olinjärt ger förstärkaren alltså genast en signal i motfas som styr elementet rätt igen, så att säga. Idén finns under åtskilliga namn i teknikhistorien, här kallas det ofta "negativ utimpedans".

Till dessa egenskaper i förstärkaren ska man lägga det faktum att elementet 9710M har en mycket kort slaglängd. Spolen är 7mm hög och magnetgapet 10,5mm. Det ger en underhängd konstruktion med Xmax på futtiga 1,75mm! När elementet kommer utanför Xmax ger förstärkaren järnet för att styra det ännu längre - pang säger det och sluttransistorerna brinner av.

Denna mycket våghalsiga konstruktion dras nu på 2010-talet med ännu ett problem, som kanske inte ens Carlsson tänkte på. När högtalaren stått 40 år eller så sjunker konen en bit. Det behövs bara en ynka millimeter så är återstående Xmax också en enda ynka millimeter och risken att köra sönder slutsteget akut. Det är vad som händer när man spelar högt på ett par gamla OA-6 Typ 2. 20dB bashöjning, aktiv motkoppling och en eller två millimeter Xmax - man undrar om salig Stig inte var lite övermodig där. Senare carlssonforskning har dock visat att det var Sonab som var övermodiga. Carlsson protesterade mot energizerns konstruktion men den ingick inte i hans uppdrag så Sonab beslutade och så fick det bli.

Högtalaren tillverkades i två varianter, efter den första OA-6 Typ 2 kom en OA-6 Typ 2a. Den senare har två basreflexrör som är längre och grövre än första typens ensamma rör. Det ger en lägre lufthastighet och mindre turbulensljud från mynningen, men avstämningen är densamma. Dessutom har basförstärkaren en extra omkopplare för nivån i registret 200-600Hz.

Uppgraderingar

Det första som måste göras med ett par OA-6 Typ 2 är att trimma basförstärkarna för att dels minimera risken för haveri, dels förbättra basen. I en separat artikel här beskrivs hur det kan genomföras.

Ett eller flera av diskantelementen är ofta mer eller mindre defekta. De dåliga bör bytas mot bättre exemplar. Man kan också tänka sig att byta diskantelementen mot T22, men dels blir det ganska dyrt, dels blir resultatet ändå en högtalare med åtskilliga märkliga egenskaper så det framstår inte riktigt meningsfullt. Gör man ändå det så måste filtret bytas eller byggas om och då stöter man på ett nytt problem: Det är nästan omöjligt att komma åt filtren!

Enda vägen att nå filterkorten är via hålet för baselementet i botten. Den övre baffeln är limmad, och på dess undersida sitter filterkorten. När man monterat bort baselementet kan man sticka ner hela armen och nå kortet - men bara med en hand, och då ser man ingenting! Att löda loss och ersätta komponenter med de förutsättningarna är ett trick för Harry Houdini, om han levde.

Det finns en mycket detaljerad servicemanual för OA-6 Typ 2, som beskriver precis hur man trimmar och reparerar, sida upp och sida ner. Om filtret står det bara "It is extremely difficult to change the crossover network." Punkt.

Åtskilliga andra åtgärder vid renovering av Carlssonhögtalare allmänt brukar rekommenderas, såsom att byta internkablage, eller att byta komponenter på filterkortet mot andra fabrikat. Allt sådant är tämligen meningslöst och har ingen eller mikroskopisk betydelse för ljudet. Särskilt meningslöst framstår det att göra sådant utan att ha kollat diskanterna mycket noga.

Coating av diskantelementen har också rekommenderats, det är direkt kontraproduktivt och gör enbart skada. Se Diskantelementen->Kondiskanter->Att coata . Dåliga diskantelement måste bytas. Jag har inte testat effekten av att coata 9710-element men gissar att det också där är meningslöst eller skadligt.

Sammanfattningsvis måste man konstatera att OA-6 Typ 2 är en mycket fantasifull skapelse med en hel del av det berömda "humlans flykt" - så kan man helt enkelt inte göra, med den spelar ändå. För den sanne Carlsson-nörden är den därmed det mest excentriska Carlsson man kan ha. Mest våghalsig, innovativ och mot strömmen. Motvilligt ska jag erkänna att man också kan lyssna på musik i den, länge och med välbehag.

Kommentera  gärna denna artikel!

Elegant jakaranda.

En 9710M och fyra MT20. Samma bestyckning och placering här som i OA5.



Basförstärkaren och baselementet sitter i botten. Basreflexrören mynnar i själva förstärkaren, vars chassie är öppet åt sidorna. Anslutning med 3-polig XLR-kontakt.


Basförstärkarens frekvensgång. Ruggigt, men låter oväntat bra.


Långt där nere sitter filterkortet, extremt oåtkomligt. Dämpmaterialet i förgrunden ligger normalt nervikt och utgör strömningsmotstånd.