OA-50

Den billigaste av 80-talsmodellerna var OA-50. Konceptet i alla tre 80-talarna ser helt annorlunda ut jämfört med 70-talsmodellerna, men skillnaden är egentligen bara att reflexerna från den närmaste väggen i dessa modeller är maximalt dämpad. I 70-talsmodellerna fanns ju element riktade direkt mot närmaste väggen. Men reflexer med kortare fördröjning än 10ms (3m omväg) bidrar inte till ljudbild utan ger enbart försämrad tonkurva, är principen nu. Istället för flera kondiskanter riktade åt flera håll finns en enda domediskant riktad snett uppåt, liksom baselementet. Men inte lika mycket riktad uppåt som i 70-talsmodellerna. Här ges därmed mera direktljud och mindre reflekterat ljud. Mera traditionellt alltså. Dämpskivor minskar strålningen mot närmaste väggen och mot golvet.

Det tillverkades två varianter av OA-50. Den första kom 1984, och en OA-50.2 kom 1996. Lådorna har samma volym och avstämning men elementen och filtren är olika. De skiljer sig också genom att första versionen har en huv av rejält metallnät medan version 2 har huv med metallstomme klädd med tyg. Första versionen har terminaler på sidan, medan version 2 har terminalerna direkt på filterkortet. I båda fall sitter filterkortet utanför lådan men under huven.

Liten historik: Carlssonfabriken startade 1982 och lanserade först OA-51, samt alltså snart därefter OA-50 och OA-52. Carlsson var konstruktör mot royalty, men inte delägare. Marknadsföringen var inte helt framgångsrik och företaget gjorde konkurs redan 1987. Produktionen av alla tre modellerna fortsatte dock i begränsad skala med ny ägare, mest baserad på konkurslagret av delar, men upphörde helt 1989. Därefter skedde ingen produktion alls förrän 1995 då en nystart skedde med John Larsen som ägare och återigen Carlsson som konstruktör mot royalty. Genast lanserades OA-50 och OA-52 i version två - men inte någon OA-51. Tillverkningen av OA-50.2 upphörde 2003 och modellen ersattes av den SSC-utvecklade OA-58. Mer om versionerna strax.

Vid Stig Carlssons hastiga död i en hjärtinfarkt 1997 bildades Stiftelsen Stig Carlsson som övertog hela dödsboet, inklusive framtida royalties, och rollen som konstruktör. Konstruktören som utsågs av SSC var en överraskning för Larsen. Trots mångårigt samarbete med en stor gemensam bekantskapskrets med många högtalarkunniga personer utsåg SSC en person som Carlsson aldrig ens nämnt. Flera misslyckade konstruktioner därifrån presenterades, som aldrig kom i produktion. Dessutom presenterades element som sades vara egenutvecklade, och som SSC ville ha royalty för, men som var standardelement. Efter motsättningar om dessa royalties avslutade Larsen Hifi samarbetet år 2007.

Terminalerna i första versionen av OA-50 är värda lite egen uppmärksamhet. De är kompatibla med vanliga 4mm labproppar (banankontakter), men passar också för den variant som heter säkerhetslabpropp och som har fördelen att inte kunna kortlutas när de ligger lösa. Dessutom sitter hålen på ett standardavstånd av 3/4 tum (ca 19mm) vilket passar så kallad dubbel säkerhetslabpropp. Sådana levererades med högtalarna, av fabrikat Pomona Electronics. De verkar tyvärr inte finnas längre, inte i andra fabrikat heller. Men oisolerade dubbla labproppar finns, vilket är lite överraskande - de passar nämligen direkt i ett vanligt vägguttag! Snyggast för den pietetsfulle är att använda två enkla säkerhetslabproppar på högtalarkabeln. Finns hos ELFA.

Lådan är i båda versionerna 20 liter avstämd till 35Hz. Broschyrerna säger att lådan är avstämd till 30Hz, men det stämmer inte. Inuti är lådan stagad med en mellanvägg som ger en viss uppdelning i två kammare, där båda har ganska mycket dämpmaterial. Lådans konstruktion är överlag ganska komplicerad och man överraskas av att den gjorts så komplicerad med tanke på att detta skulle vara lågprismodellen.

Första versionen


Tonkurvan, här mätt med brus och rörlig mikrofon, är som vanligt välbalanserad. Det lite svagare partiet 3-7kHz ger dock en viss klang. Högsta diskanten är också som synes svag, vilket dock inte stör den som inte är ung och har god högfrekvenshörsel. Svajet i lägsta delen av kurvan är en otillförlitlighet i mätningen.


I denna simulering av lådan, baserad på elementets uppmätta T/S-parametrar och uppmätt impedanskurva ser man ett skolboksexempel på perfekt anpassning. De lite egendomliga och inte alltid helt lyckade anpassningarna i 70-talsmodellerna är historia och anpassningen i alla 80-talarna är helt mainstream.

Intressant är också att både här och i OA-52 finns inget alls av det "strömningsmotstånd" som var en patenterad carlssonuppfinning från slutet av 50-talet och som användes mycket utpräglat i 60-talsmodellerna och något mindre utpräglat i 70-talsmodellerna. Det består konkret av mer eller mindre packat dämpmaterial någonstans mellan konens baksida och basrflexrörets inre mynning. I OA-50 har idén alltså övergivits helt.

Läs under Artiklar->Basreflexprincipen om du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram!

Baselementet är den tredje och sista varianten av SC165, SC165-III. Diskantelementet är också från Peerless, ett 115DT26. Filtret är maximalt bantat och består enbart av spole, kondensator och ett dämpmotstånd för diskantelementet - baselementet går ofiltrerat! I filtret ingår också en överraskande komponent, en säkring. Den skyddar diskantelementet från förstörande strömstyrka. Det cirkulerar rekommendationer om att man bör ta bort säkringen för att förbättra ljudet. Det får nog anses vara vidskepelse.

Säkringen är en enkel bimetallfjäder som löser ut vid ungefär 6W efter något tiotal sekunder, eller vid 10W efter bara några få sekunder, eller vid 15W nästan på sekunden. Den återställs när den svalnat, vilket sker på ungefär 10 sekunder. Därmed skyddar den diskantelementet mot värme, men inte mot transienter.

Andra versionen

Drygt tio år efter första versionen gjorde Carlsson som en av sina sista insatser en OA-50.2 med nya element och nytt filter. Baselementet är Peerless 831881  och diskantelementet är Vifa D25AG-69-06, alltså två standardelement.

Anledningen till bytet av baselement är, kan man gissa, främst att det gamla ju hade skumkant som inte var åldersbeständig, men också att det nya elementet är tekniskt förbättrat med mjukare upphängning och kortslutningsring i talspolen. Distorsionen är något lägre. Men samtidigt var det med viss tvekan. Det nya elementet har lite andra T/S-parametrar som gör att det passar lite sämre i denna låda. Carlsson konstaterade detta men ansåg misspassningen acceptabel.

Avstämningen blir som synes inte lika perfekt som i första versionen.

Diskantelementet är påtagligt bättre än första versionens, men diskanten är även här lite svag. Filtret är också utökat med en spole för baselementet. Där hade dock behövts en brantare dämpning. Baselementet har en kraftig uppbrytning vid 4kHz, och det är faktiskt den som slår igenom i tonkurvan. Det är överraskande och lite märkligt att den lilla defekten fick passera. Men överlag är OA50.2 en välkonstruerad högtalare med ett förvånansvärt lågt pris på begagnatmarknaden.

Uppgraderingar

Första versionen kan uppenbart förbättras rejält. Baselementen har alltid torkade skumkanter och diskantelementen är oacceptabelt dåliga. Huruvida de åldrats eller var så dåliga från början är oklart. Sannolikt har de åldrats. Även med nya skumkanter på baselementen är alltså originalversionen egentligen inte bättre än någon av 70-talarna.

Andra versionen är påtagligt bättre i dessa avseenden, men inte med den perfektion som kännetecknar den samtida andra versionen av OA52. Den kan dock utan uppgradering användas som den är med stor behållning.

Stiftelsen Stig Carlsson (SSC) har specificerat två filter och element för de nya versionerna OA-50.3 respektive OA-50.4. Beskrivningarna är ganska vilseledande för båda. De beskrivs som uppgraderingar för version 2 men skillnaden är liten. Att uppgradera till någon av dem från version 2 är inte meningsfullt, men naturligtvis att göra det från första versionen.

Jag har här också mitt eget förslag: OA-50 med element från SB Acoustics. Den beskrivs strax, längst ner.

Version 3 från SSC består av ett nytt filter och diskantelementet kallat T11, samt baselementet från version 2, alltså Peerless 831881. SSC anger motivet för uppgradering från version 2 till version 3 att diskantelementet T11 är så mycket bättre, vilket alltså inte stämmer.

T11 har något högre känslighet vilket ger möjlighet till en RC-länk i filtret, vilket i sin tur ger en något utsträckt tonkurva uppåt.

Förutom den utsträckta tonkurvan uppåt är den lite mera utjämnad än version 2. Tyvärr är dock den fula peaken vid 4kHz kvar. Överlag dock en bra tonkurva.

Version 4 består av ett nytt filter, diskantelementet T11 och baselementet B65oaII. Här anger SSC som skäl att B65oaII är bättre än Peerless 831881, vilket inte heller stämmer.

Den högre brantheten i basdelen av filtret är välkommen och borde eliminera hörbarheten i baselementets 4kHz-peak. De filterkomponenter vars värden är ett frågetecken ovan är jag inte helt säker på värdena för. Information mottages tacksamt! Jag har därmed inte kunnat mäta tonkurva för denna version.

Raffinerad form med allt dolt under en stor huv. Dämpfilten över diskantplattan har ändamålet att hindra vågutbredning längs plattan och därmed hindra kantreflex från plattans kant och reflex från väggen.

Filterkortet sitter utanför lådan men under huven. Basreflexröret mynnar också där, uppåt. Terminalerna på sidan.

Dubbel säkerhetslabpropp, det enda rätta!

Kan också spraymålas vit och användas som blombord. Spillvatten rinner då diskret ner under gallret. Här i väntrummet på en läkarmottagning i Växjö.

Larsen har också lanserat en uppgradering, OA-50.LE. Det skedde under en period då B65oaII inte fanns att köpa och är nog mest tänkt som en ersättare för version 3/4, inte en påtaglig uppgradering. Den består av samma diskantelement men under sitt vanliga namn ScanSpeak D2606, och ett baselement från SEAS, CA18RNX. Det råkar vara samma bestyckning som i Larsen 4. Baselementet har ungefär samma tonkurva och distorsion som de andra nämnda, men passar bättre till lådans avstämning. Filtret är extra påkostat och ger en bättre fasriktighet än något av de tidigare.

För den som vill ha en OA-50 med högsta möjliga prestanda är det OA-50.Satori (min egen version) som är den bästa jag känner till.

Den består av SB Satori MW16P-8  och SB Satori TW29R  som båda är exceptionellt bra element - men inte billiga. Mitt filter ser ut så här:

Anm: spolen 3,0mH bör ha någorlunda tjock tråd - 1,2 eller 1,4mm2. Den resulterande tonkurvan blir med något litet undantag tämligen perfekt:

Jämfört med de tidigare beskrivna varianterna är den dels ännu jämnare, dels har elementen en lägre distorsion. Den lilla svackan vid 1,5kHz kommer sig av baslementets ganska kraftiga dipp just där, och som inte helt täcks upp av diskantelementet.

Filtret är i själva verket asymmetriskt, dvs inte av samma ordning för bas och diskant. Vid delningsfrekvensen, som är låga 1,5kHz, är enbart basdelens spole aktiv och det ger ett gynnsamt fasförhållande mellan elementen. Diskantelementet har en ovanligt stark tonkurva mot låga frekvenser och överlappningen mellan elementen är här också ovanligt stor.

Satori baselementet passar finfint i OA-50. Det kan skruvas direkt i hålet, och avstämningen blir alldeles utmärkt:

Filtret kan byggas i en klump som tejpas och löds ihop och lätt får plats där det gamla filterkortet satt. (Notera att jag inte erbjuder någon support i det praktiska genomförandet, inte via mail inte i telefon och inte via SMS, och inte säljer färdiga filter.)

Diskantelementets platta sticker upp lite för mycket och går därmed emot gallret. Den kan helt enkelt kapas av lite. Filten som ligger över diskantelementen i originalversionen kan gärna läggas tillbaka, jag kan dock inte se att den har någon större betydelse.

LE-filtret har många komponenter som kan vara svårt att få plats med på ett kort, om man bygger själv. De kan smältlimmas samman och limmas eller skruvas direkt i lådan.


Satori TW29R. Kan lätt skruvas fast och ersätta det gamla elementet, men måste kapas av lite för att få plats under huven.

Budgetvariant med gott resultat

Om man står med originalversionen och ska renovera är det då inte så lätt att bestämma sig. Man kan köpa det som behövs för OA50.Satori och det kostar runt sju tusen, eller möjligen OA50.4 som kostar ungefär häften.

Ett utmärkt budgetalternativ är att reparera baselementen, om det går, och köpa ett par ScanSpeak D2606. De har en rund platta som sticker upp för mycket med den kan helt enkelt sågas av en bit, den är av plast. Om man sedan behåller originalfiltret men fasvänder diskantelementet (blå ledning till minus) och lägger till en spole 0,4mH i serie med baselementet får man en överraskande bra tonkurva och en påtagligt bättre diskant.

Ett sådant filter är naturligtvis inte helt optimalt, delningen hamnar lite högre än i version 2 och 3 och blir för diskanten lite flackare eftersom elementet är 6 ohm i stället för 8 ohm. Det kompenseras skapligt av det låga värdet på spolen så att baselementet går lite högre i frekvens än version 2 och 3. Originalelementet kan göra det, men inte den nyare basen. Ändå är det tillräckligt för att dölja baselementets ojämnheter över 2kHz. Resultatet både i tonkurva och distorsion hamnar mycket nära version 3 men till en bråkdel av kostnaden. Om man önskar en lite starkare diskant kan motståndet på filterkortet kortslutas.

Kommentera  gärna denna artikel!

Rejäl uppgradering med minsta möjliga kostnad. Filten över diskantelementet ska gärna sättas tillbaka.