OA116

OA116 är en rejäl pjäs med egenskaper som fascinerar decennium efter decennium. Dess kultstatus överträffas endast av OA2212. Den har 45 liters volym och samma SC165 som de andra modellerna, men är trevägs med en 16ohm SC165 i mellanregistret och en 5,3ohms SC165 som bas. Diskanten utgörs av sex stycken MT24, varav tre är riktade mot lyssnaren och de övriga tre åt olika håll. De först tillvekade exemplaren av OA116 hade dock MT20, vilket ju är lite sämre. Diskantelementen är dessutom av olika impedans, de två som sitter lite ensamma är 16ohm medan de som sitter i en båge alla är 8ohm. Mellanregisterelementet är mer vinklat mot lyssnaren än i OD11/OA12, samma läge som i OA14. Därmed är direktljud från denna modell betydligt starkare i förhållande till reflekterat ljud, jämfört med de mindre modellerna.

Ljudbilden (ljudkällornas upplevda position i rummet) är helt speciell. Denna ogripbara och svårmätta egenskap hos högtalare är ju dessutom ganska beroende av rummet, och kanske också av lyssnaren. Men i bästa fall ger OA116 en fantastiskt fin tredimensionell ljudbild.

Lådan är avstämd till 28Hz. Den kombinationen, SC165 - 45 liter - 28Hz kan tyvärr inte kallas för något annat än en grov felanpassning. Redan i OA12 är SC165 utnyttjad till det yttersta för att producera bra bas, i OA14 går det lite för långt, i denna låda går det helt överstyr. Se nedan hur tonkurvan får en stark höjning vid resonansfrekvensen genom att portresonansen är alldeles för stark. Därmed fås också en grupplöptid som går långt över den rekommenderade. Just en sådan avstämning brukar i böcker och artiklar om basreflexkonstruktion faktiskt visas som skräckexempel som ger mycket dålig "transientförmåga".

Observera att denna simulering är baserad på uppmätt impedanskurva och därmed kan anses mycket realistisk. En simulering baserad enbart på lådans och rörets mått visar en avstämning på 30Hz, skillnaden är alltså liten. I de mindre modellerna är skillnaden mellan en beräknad och en uppmätt impedanskurva större eftersom de har en tydligare uppdelning av kammare med strömningsmotstånd emellan. OA116 är i det avseendet mera traditionell.

Läs under Artiklar->Basreflexprincipen om du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram!

Lyssningsintrycken har genom åren också ofta handlat om en otydlig och mullrig bas, vilket ju bekräftas av dessa mätningar. Men många har också tyckt att basen är djup och bra. På sätt och vis kan man hålla med båda. Dilemmat i basreflexkonstruktion (se åter Artiklar->Basreflexprincipen ) är ju att nå en djup bas och samtidigt ha en jämn tonkurva med en flack avrullning. Här kan man tycka att basen är tillräckligt djup och att en flack avrullning blir mindre viktig. Det är i viss mån en smaksak, men de flesta föredrar i lyssningstester en jämnare tonkurva och en flackare avrullning.

En annan intresant detalj är att höjningen vid resonansfrekvensen inte verkar vara fullt så kraftig i mätningar av tonkurvan (utomhus eller ekofritt) som i simuleringen. Det är ett litet mysterium som fick sin lösning av en slump. Det har nämligen rekommenderats från några håll att en strörre och dyrare spole för basen i delningsfiltret skulle kunna förbättra basen. Sådant tror man bara på om det går att förklara. Grövre tråd ger lägre resistans och är i många andra konstruktioner ett sätt att förbättra basens tonkurva. Här blir det lite speciellt. Baselementets impedans är ju som lägst vid resonansfrekvensen, i detta fall neråt 4ohm. En spole med bara ett par ohms resistans ger alltså en påtaglig dämpning just där. Så fungerar det med den befintliga spolen! Den har inte superlåg resistans, och därmed dämpar den lite av höjningen vid portresonans. Då undrar man hur klokt det är att byta den mot en grövre? Den saken kommenteras under förslagen till uppgraderingar nedan.

Lådan är stagad med flera mellanväggar. Mellanregisterelementet sitter i en separat sluten kammare. Baselementet i botten. Lådan står på hjul. Mått 26 x 67 x 46cm och vikt 21,5kg per styck.

Användande av strömningsmotstånd är inte så påtagligt som i de mindre modellerna men en hel del dämpmaterial ligger ovanför baselementet.

Filtret består för basen av en enda spole. Det ger blygsam dämpning mot högre frekvenser eftersom elementets impedans också ökar mot högre frekvens. En stor del av mellanregistret strålar alltså också mot golvet. Konstruktionen var inte helt lyckad eftersom det ger interferens med mellanregisterelementet. Till detta ska återkommas under förslag till uppgraderingar strax.

Mellanregisterdelen är 12dB/oktav i båda ändar och delar vid ungefär 350Hz och 2kHz. Ett fast dämpmotstånd sitter på filterkortet och ytterligare ett kortslutningsbart sitter på själva bygelanslutningen. Bygeln placerad i läget närmast lyssnaren ger den högre nivån. Mellanregisterelementet sitter med plus mot jord

Diskantdelen består av ett eget filterkort som sitter under diskantbaffeln och delar mycket brant, 24dB/oktav. Det är bra, diskantelementen har en obehagligt snabb höjning av distorsionen strax under 2kHz så man får därmed en effektiv dämpning av den. Notera det egendomliga att hela diskantfiltret är kopplat med omkastad fas, liksom mellanregisterelementet. En av diskanterna, det är den som är riktad bakåt-inåt sitter i omvänd fas mot de övriga diskanterna. De fyra elementen som sitter bredvid varann på en båge är 8 ohm, de två som sitter lite ensamma är 16 ohm. Kortslutningsbygeln kan sättas i tre lägen, det närmast lyssnaren ger den högsta nivån.

Som med alla sjuttiotalsmodellerna har bas- och mellanelementens skumkant torkat och oftast spruckit helt. Även om den inte spruckit ska man inte spela på dem, då förstörs lätt elementet definitivt. Annars kan skumkanten bytas. Åtminstone något av diskantelementen är oftast skadat och låter inte fullgott. Tonsvep avslöjar skadade element ganska lätt. Distorsionen är fullt hörbar även på lätt skadade element. Byt dåliga diskantelement mot likadana eller mot något annat!

Uppgraderingar

Åtskilligt har rekommenderats av Stiftelsen Stig Carlsson (SSC) när det gäller OA116. Men man måste nog konstatera att SSC har haft mycket otur i detta. Även de allra senaste rekommendationerna är inkonsekventa och obegripliga. Fortfarande finns exempelvis att köpa från SSC en anvisning för byte av diskanterna till CT62, med modifiering av filtret. Hela den åtgärden är ganska meningslös, CT62 är inte bättre än MT24, dessutom fås en direkt defekt i tonkurvan. Det påpekas då att många som gjort denna uppgradering hört en påtaglig förbättring. Det beror förstås på att ett eller flera av MT24 varit defekta. Att identifiera och byta de MT24 som inte är fullgoda ger lika bra resultat.

När det gäller baselementet är SSC:s nuvarande rekommendation att byta det mot ett Silver Flute W17RC38-04. Det är inte en uppgradering utan en påtaglig nergradering. Det elementet ger en ännu sämre avstämning än SC165. Detsamma gäller byte av baselementet till någon av efterföljarna till Peerless 831881, dvs även det 5,3ohms element med gummikant som såldes i början av 2000-talet under namnet W65oa och naturligtvis även B65oaII, som ju dessutom har fel impedans. Det finns sannolikt inget 6,5-tums element i världen som passar i denna låda avstämningsmässigt. Det behövs ett större element, en åttatummare med mycket låg resonansfrekvens och lågt Qts. Sådana finns, se artikeln Modellerna->OA116->Bättre bas!

Lite enklare är det att hitta ersättare till mellanregisterelementet. Där finns ju ingen problematik med avstämning. Vad som helst i 16ohm med hyggligt rak tonkurva 350-2000Hz duger. Men de ersättare som ofta använts har tyvärr ungefär lika mycket distorsion som originalet. Det är inte direkt dåligt men man skulle vilja ha något riktigt bra med påtagligt lägre distorsion. Sökandet fortsätter.

SSC har även här hamnat rejält snett. De rekommenderar B65oaII 8 ohm plus ett seriemotsånd om 8,2 ohm. I det aktuella frekvensområdet har högtalarelement normalt inte en tillräckligt jämn impedanskurva och kan inte dämpas med seriemotstånd. Så inte heller i detta fall.

Konsekvensen i röd kurva är ett sänkt undre mellanregister. Tyvärr går det inte att bara ändra seriemotståndet. Ett lägre värde höjer det drabbade området lite men belastar också filtret fel så att 2-3kHz blir en puckel. En hopplös och ogenomtänkt idé.

Byte av spolen i basfiltret så som beskrevs ovan har också rekommenderats av SSC, men är alltså sannolikt ingen bra idé. Den befintliga spolen har en positiv effekt på resonanstoppen vid 28Hz, en stor och dyr spole blir bara sämre! Hur de entusiastiska lyssningsintrycken ska förklaras vet jag inte.

Men det finns en åtgärd som någorlunda enkelt ger en hörbar och mätbar förbättring: Stig Carlssons eget förslag till modifiering av filtret, från 1979. Den största skillnaden ligger faktiskt i att fasvända baselementet (eller hellre mellanregisterelementet och diskantfiltret) och det kan man ju dessutom göra utan att byta filterkomponenter. Det låter otroligt men något slags mätfel gjorde att man valde fel fasförhållande mellan basen kontra mellan/diskant. Det ger en svacka i tonkurvan vid 300-400Hz och en lite tunn karaktär. Hela filtermodden ser ut så här:

Effekten på uppmätt tonkurva (vitt brus och rörlig mik i normalt rum) är precis den väntade:

Grön kurva är originalfilter, röd kurva är 1979-modden. Fasfelet som ger en utsläckning vid 350Hz åtgärdas, och smärre ojämnheter vid mellanregister/diskantdelningen 2kHz utjämnas. Denna tonkurva är allmänt sett att bedöma som bra eller mycket bra. Alla 70-talarna har en bra tonkurva, OA116 och OA2212 efter filtermodden har en mycket bra tonkurva som få nutida högtalare kan uppvisa. Med distorsionsnivån är det däremot lite si och så. (Notera att detta sätt att mäta ger otillförlitliga resultat under ca 300Hz, där kan kurvorna jämföras men inte tolkas absolut.)

Diskantelementen kan med tvekan bytas mot T22. Tvekan består då enbart i kostnaden. Tolv stycken plus filterbyte (eller modifikation) ger en högtalare i en ny prisklass som kanske inte är självklar. T22 kräver alltså stora ändringar i diskantfiltret:


Diskantfiltret är ett separat kort som sitter under diskantbaffeln.

Filtret för bas och mellanregister sitter på bottenplattan. Ett separat dämpmotstånd för mellanregisterelementet sitter lött direkt på tonbyglarna invid mellanregisterelementet.

De två elementen längst till höger är de som sitter lite för sig själva, inte de på en båge. Den som är fasvänd i förhållande till de övriga är den som är riktad inåt-bakåt.

Färdiga filterkort för diskantdelen av filtret enligt detta schema kan beställas på info@grafpro.se för 1160kr per par. Då passar de direkt i befintliga skruvhål och kan anslutas utan lödning, bara med en skruvmejsel.

Den som vill bygga själv kan byta ut och komplettera på det befintliga kortet. Det blir lite trångt och krångligt, men det går. Jag får ofta mail med frågor som gäller egna filterbyggen som inte fungerar och måste tyvärr meddela att jag är mycket oartig och inte svarar. Flera gånger har jag försökt hjälpa till men efter oändlig mailväxling med bilder, skisser och felbeskrivningar fram och tillbaka tvingats ge upp. Den råa sanningen är att filter som stämmer med schemat fungerar, om de inte fungerar så är de inte enligt schemat.

Övrigt

Det är inte ovanligt att mellanväggarnas limfog mot insidan av lådan har torkat och släppt på ett eller annat ställe. Det märker man lätt genom att köra tonsvep på ganska hög volym. Om det skorrar vid vissa frekvenser och man kan få det att tystna genom att klämma ihop lådan med händerna är det limfogarna som är problemet. Skruva av baffeln och försök få ner nytt lim runt alla fogar. Det är svårt att komma åt...

Åtskilliga andra åtgärder vid renovering brukar rekommenderas, såsom att byta internkablage, att kortsluta kortslutningsbyglarna eller att byta komponenter på filterkortet mot andra fabrikat. Allt sådant är tämligen meningslöst och har ingen eller mikroskopisk betydelse för ljudet. Särskilt meningslöst framstår det att göra sådant utan att ha kollat diskanterna mycket noga.

Coating av diskantelementen har också rekommenderats, det är direkt kontraproduktivt och gör enbart skada. Se Diskantelementen->Kondiskanter->Att coata. Dåliga diskantelement måste bytas.

Terminalerna i botten har heller ingen ljudmässig betydelse och är i OA116 utmärkta XLR-kontakter. Det finns ingen anledning att byta dem.

Ett praktiskt problem vid renoveringar är hur man får loss bottenplattan. Det sitter en gummilist mellan plattan och lådan och den har med årtiondena förvandlats till en effektiv limfog. Försök inte bända runt kanterna!

Flera andra metoder finns men ingen riktigt bra. En är att lägga lådan på sidan, ta bort alla skruvarna, placera en bräda med kanten mot bottenplattans kant och slå med något tungt på brädan. Man knackar alltså av bottenplattan sidledes. Troligen går en del av gummilisten sönder och måste bytas. Möjligen lossnar också tunga filterkomponenter i sin limning. Med för mycket våld rikserar man att elementmagneterna förskjuts. Ett annat sätt är att ovanifrån (diskantbaffeln måste bort först) trä ner en stång genom hela innanmätet intill basröret så att den går emot bottenplattan inifrån och sedan knacka på stången. Varning! Stången måste gå emot bottenplattan, inte filterkortet... Ytterligare ett sätt är att med en mycket tunn kniv skära mellan gummilisten och lådan. Man sticker alltså in den mellan låda och baffel på flera ställen och vickar (inte bänder) försiktigt tills listen släpper. Det är också en riskabel och tålamodsprövande metod.

Hjulen har från början en gummibana som alltid spruckit och oftast ramlat av. Nya hjul finns hos en firma som heter Designers Choice, info@hakansagenturer.com . Ett enkelt sätt att fixa det är annars att linda på några varv vulktejp. Låt den vulka några timmar innan man ställer högtalaren upp igen. Blir ganska bra.

Kommentera  gärna denna artikel!

Filterkort för T22.