OA-52

OA-52 var dyrast  av Carlssons 80-talsserie, presenterad 1984 och tillverkad i olika versioner ända fram till 2007. Första versionen ersattes 1996 av version två, och därefter har SSC konstruerat en tredje version år 2003 som alltså tillverkades fram till 2007. Dessutom har Larsen Hifi, som tillverkade högtalarna, lanserat ytterligare en egen uppgradering därefter.

Liten historik: Carlssonfabriken startade 1982 och lanserade först OA-51, samt snart därefter OA-50 och OA-52. Carlsson var konstruktör mot royalty, men inte delägare. Marknadsföringen var dock inte helt framgångsrik och företaget gick i konkurs redan 1987. Produktionen av alla tre modellerna fortsatte ändå i begränsad skala med ny ägare, mest baserad på konkurslagret av delar, men upphörde helt 1989. Därefter skedde ingen produktion alls förrän 1995 då en nystart skedde med John Larsen som ägare och återigen Carlsson som konstruktör mot royalty. Genast lanserades OA-50 och OA-52 i version två - men inte någon OA-51. Mer om versionerna strax.

Vid Stig Carlssons hastiga död i en hjärtinfarkt 1997 bildades Stiftelsen Stig Carlsson som övertog hela dödsboet, inklusive framtida royalties, och rollen som konstruktör. Konstruktören som utsågs av SSC var en överraskning för Larsen. Trots mångårigt samarbete med en stor gemensam bekantskapskrets med många högtalarkunniga personer utsåg SSC en person som Carlsson aldrig ens nämnt. Flera misslyckade konstruktioner därifrån presenterades, som aldrig kom i produktion. Dessutom presenterades element som sades vara egenutvecklade, och som SSC ville ha royalty för, men som var standardelement. Efter motsättningar om dessa royalties avslutade Larsen Hifi samarbetet år 2007.

Den yttre formen av OA-52 står formgivaren Lars Lallerstedt för. De inre detaljerna är slående genom att vara omåttligt komplicerade. Där är två inre stagande mellanväggar i ett kors, trots att yttre väggarna är ganska små och stabila, vilket sannolikt inte medför några större resonanser som behöver dämpas. Den pyramid vari elementen sitter består också av otaliga små delar i besvärliga former. Man förstår att tillverkningen blev dyr, egentligen utan att tillföra så väldigt mycket rent akustiskt.

Grundidén är densamma som i OA-50 - reflexer från golv och närmaste vägg dämpas maximalt genom inbyggda dämpskivor och en filtkringla runt diskantelementet. Här är också, liksom i OA50, inget inre dämpmaterial placerat mellan element och basreflexrör. Sådant s.k. strömningsmotstånd användes utpräglat i 60-talsmodellerna, en hel del i 70-talarna men bland 80-talarna endast i OA51.

Bestyckningen utgörs av en ScanSpeak 18W/8542  och en Peerless 115DT26 .  Lådan är 20 liter avstämd till 29Hz. Måtten 41x37x53cm och vikten 17,5kg per styck.

Filtrets schema är enkelt och rättframt. Basdelen dämpar med enbart en spole, diskantdelen med en spole och en kondensator. Baselementet kunde gärna ha dämpats brantare, det har en uppbrytning vid 3kHz som nätt och jämnt hamnar under diskantelementets nivå.

Terminalerna är värda lite egen uppmärksamhet. De är kompatibla med vanliga 4mm labproppar (banankontakter), men passar också för den variant som heter säkerhetslabpropp och som har fördelen att inte kunna kortlutas när de ligger lösa. Dessutom sitter hålen på ett standardavstånd av 3/4 tum (ca 19mm) vilket passar så kallad dubbel säkerhetslabpropp. Sådana levererades med högtalarna, av fabrikat Pomona Electronics. De verkar tyvärr inte finnas längre, inte i andra fabrikat heller. Men oisolerade dubbla labproppar finns, vilket är lite överraskande - de passar nämligen direkt i ett vanligt vägguttag! Snyggast för den pietetsfulle är att använda två enkla säkerhetslabproppar på högtalarkabeln. Finns hos ELFA.

Tonkurvan för OA-52 första versionen ser ut så här:

Med tanke på att den lanserades som den kompromisslöst perfekta modellen i 80-talsserien hade man väntat sig något lite jämnare. Inte direkt dålig men heller inte bättre än varken 70-talsmodellerna eller de andra två 80-talsmodellerna. Den otrevliga toppen vid 3kHz kommer dessutom onödigtvis från baselementet, som har en kraftig uppbrytning där. Den kunde lätt eliminerats i filtret. Lite överraskande, men strax ska vi se att andra versionen uppfyller de höga förväntningarna.

En simulering av avstämningen visar att den liksom för de andra två åttiotalsmodellerna är väl balanserad. Helt perfekt, faktiskt, och väntad. Vilket ju också är trevligt att se som ett indicium på att detta sätt att simulera tonkurva i lägsta basen, utgående från uppmätt impedanskurva, ger realistiska resultat.

Läs under Artiklar->Basreflexprincipen om du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram!

Andra versionen

1996 lanserades OA-52.2 med flera ändringar. Båda elementen byttes ut och terminalerna flyttades till baksidan och är avsedda för bi-wiring. Filtret modifierades och en liten ändring i lådans dämpning gjordes. Konstruktionen var dock klar några år tidigare och uppgraderingssatser kunde köpas trots att ingen egentlig tillverkning skedde mellan 1989 och 1996.

Baselementet från ScanSpeak i första versionen drogs med ojämn kvalitet och hade skumkanter som inte var åldersbeständiga. Det ersattes nu av ScanSpeak 18W/8545  och gamla Peerless diskantlementet, med lite tveksamma prestanda ersattes av Vifa D25AG . Båda ändringarna medför sänkt distorsion, förbättrad tonkurva och oförändrat perfekt avstämning.

Tonkurvan är utmärkt fin, påtagligt bättre än första versionens, och båda elementen är också mycket goda i distorsionshänseende. OA-52.2 är en högtalare i yppersta klass och den som har ett par sådana bör inte modifiera dem på något sätt alls. Dessutom kan man lätt konstatera att OA-52.2 är den bästa högtalare Carlsson någonsin konstruerade.

Ändringarna i filtret är inte stora, inte heller den ändring i dämpmaterialet som infördes just bakom baselementet. Men hifivärlden har sin egen logik som ofta består i att mikroskopiska skillnader tilldrar sig det största intresset. Därför har det länge varit en av carlssonmytologins favoritteman att diskutera hur Carlsson, enligt historien, ägnade åratal åt att hitta den exakt rätta dämpfilten och den exakt rätta placeringen för det absolut perfekta resultatet. Fan tro´t.

En annan myt är Carlssons oerhört noggranna val av filterkomponenter. Huruvida han alls trodde på hörbara skillnader mellan filterkomponenter är oklart (jag gör det inte), men inte mer än att han överlät det valet åt byggaren, John Larsen. Det var Larsen som gjorde jämförande lyssningar på filterkomponenter och valde dem.

Terminalernas stöd för bi-wiring är överraskande. Bi-wiring är en finess utan teoretisk grund eller reella konsekvenser, och sådant ägnade sig Carlsson annars aldrig åt. Hans själva idé var att göra ingenjörskonst av högtalarkonstruktion, inte hokus-pokus så som numera annars är huvudfåran i branschen. Det har bekräftats att Carlsson inte trodde på bi-wiring, inte heller tillverkaren Larsen, men båda insåg att marknaden kräver vissa meningslösa finesser, så det fick bli så.

Tredje versionen

2003 fanns Stig Carlsson inte mer, han dog i en hjärtinfarkt 1997, men Carlssonfabriken i Skillingaryd tillverkade OA-52.2. Stiftelsen Stig Carlsson som tagit över hela dödsboet modifierade då konstruktionen genom att byta diskantelementet mot det "egenutvecklade" T11oa, vilket snart visade sig vara ett ScanSpeak D2606 . Det medförde också nytt filter. Basreflexröret försågs med rundade ändar.

Tonkurvan är ganska ok, men inte bättre än version 2. Om något är den lite sämre. Det nya diskantelementet är heller inte bättre än det gamla, vilket SSC starkt hävdar. Så tillverkades OA-52.3 fram till 2007 då Larsen slutade tillverka Carlssonmodeller enligt SSC:s design.

Uppgraderingar

För OA-52 original: Baselementet från ScanSpeak har liksom många element från 70-80-tal upphängning i ett material som inte är åldersbeständigt. De är därför alltid torkade och ofta spruckna. Spela inte på dem! De måste kantas om. Se artikeln om 18W/8542. Diskantelementen från Peerless är åtminstone nu, efter trettio år, av mycket ojämn kvalitet. I bästa fall är de skapliga, men oftast är de undermåliga. De bör då bytas till bättre exemplar, eller till bättre modell genom någon av uppgraderingarna nedan.

För OA-52.2: Gör ingenting! Spela och njut. Den uppgraderingssats som SSC erbjuder ger inga särskilda förbättringar.

För OA-52.3: Det finns inte särskilt mycket att vinna, men uppgradering till nedan beskrivna LE-version kan vara intressant. Den har åtminstone ett ännu bättre diskantelement.

Från Larsen/Eriksson har alltså en OA-52.LE föreslagits. Den har samma baselement ScanSpeak 18W/8545  som de närmast föregående, men diskantelementet är ScanSpeak D2608 , ett särdeles bra element.

Filtret har högre ordning än de tidigare och därmed fler komponenter. Det har potential att vara den bästa versionen hittills, men tonkurvan är ändå inte helt utan skavanker.

Det har funnits lyssnare som klagat på en svacka i undre diskanten, och den syns faktiskt här. Med en höjning på 3-4dB mellan 2kHz och 6kHz hade den varit suverän, men denna svacka är tyvärr hörbar. Det är dock inte alls omöjligt att den skulle kunna åtgärdas i LE-filtret.

Sammanfattningsvis kan man säga att första och tredje versionen har tonkurvor som inte är helt lyckade för en top-of-the-line-modell, andra versionen är bäst, och LE-versionen är bra men med en irriterande skavank.

Slutligen ett tips till den som har ett par OA-52 original och har svårt att bestämma sig, och kanske vill hålla en begränsad budget: Det ursprungliga baselementet SS8542 är inte dåligt även om kvaliteten var ojämn, de exemplar som suttit i OA-52 är noga kontrollerade och utvalda. Att kanta om ett par sådana är betydligt billigare än att köpa nya SS8545. Behåll dem och byt diskantelementen mot ScanSpeak D2606, samt modifiera det befintliga filtret!

Inga komponenter behöver egentligen bytas. Genom att linda av lite från spolen kan den minskas till 0,4mH (man behöver ett mätinstrument). Kondensatorn 3,3uF kan ökas till 3,9uF genom att parallellt löda på en 0,56uF kondensator. Lägg slutligen till länken 3,3ohm/5,6uF, vilket betyder lite våld mot filterkortet och lite lödande.

Med minimal kostnad har man något mycket nära en OA-52.3. Tonkurvan är inte en dröm, men diskanten blir betydligt renare.

Kommentera  gärna denna artikel!

Som en liten fåtölj. Känd för att locka till sig katter och små barn. Dämpskivorna hindrar golvreflex och väggreflex. Dessutom sitter en filtkringla runt diskantelementet, som hindrar reflex från närmaste kanter. Allt för en jämn tonkurva. Elementen skyddas av ett metallgaller.

Lådan är internt delad i fyra kammare med två stagande mellanväggar. Basreflexröret mynnar åt sidan och lådan är medelmåttigt fylld med dämpmaterial. Direkt bakom elementet ligger en remsa i hästskoform, men det är fri luft ner till rörets inre mynning.

Det mycket enkla filterkortet sitter skruvat i lådans botten rakt under elementen.

Terminalerna är av typen säkerhetslabpropp. De passar också för vanliga banankontakter. Infällt i bilden är de medföljande originalkontakterna.

Filtret ger en mycket flack dämpning av baselementet och en 12dB/oktav dämpning av diskantelementet.

Version 2 har bara smärre ändringar i ett par komponentvärden.

Annat dämpmaterial bakom baselementet. En metallbåge håller ut dämpmaterialet så att fri luft fortfarande finns ner till basrörets inre mynning. Avstämningen förändras inte alls.

Terminaler för bi-wiring i OA-52.2. Så också i OA-52.3

Filtret för version 3.