OA116
OA116 är en rejäl pjäs med egenskaper som fascinerar decennium efter decennium.
Dess kultstatus överträffas endast av OA2212. Den har 45 liters volym och samma
SC165 som de andra modellerna, men är trevägs
med en 16ohm SC165 i mellanregistret och en 5,3ohms SC165 som bas. Diskanten utgörs
av sex stycken
MT24, varav tre är riktade mot lyssnaren och
de övriga tre åt olika håll. De först tillvekade exemplaren av OA116 hade dock
MT20, vilket ju är lite sämre. Diskantelementen är
dessutom av olika impedans, de
två som sitter lite ensamma är 16ohm medan de som sitter i en båge alla är 8ohm.
Mellanregisterelementet är mer vinklat mot lyssnaren än i OD11/OA12, samma läge
som i OA14. Därmed är direktljud från denna modell betydligt starkare i förhållande till reflekterat
ljud, jämfört med de mindre modellerna.
Stereobilden (ljudkällornas upplevda position i rummet) är helt speciell. Denna ogripbara
och svårmätta egenskap hos högtalare är ju dessutom ganska beroende av rummet, och
kanske också av lyssnaren. Men i bästa fall ger OA116 en fantastiskt fin tredimensionell
stereobild.
Lådan är avstämd till 28Hz. Den kombinationen, SC165 - 45 liter - 28Hz kan tyvärr
inte kallas för något annat än en grov felanpassning. Redan i OA12 är SC165 utnyttjad
till det yttersta för att producera bra bas, i OA14 går det lite för långt, i denna låda går det helt överstyr.
Se nedan hur tonkurvan får en stark höjning vid resonansfrekvensen genom att portresonansen
är alldeles för stark. Därmed fås också en grupplöptid som går långt över den rekommenderade.
Just en sådan avstämning brukar i böcker och artiklar om basreflexkonstruktion faktiskt
visas som skräckexempel som ger mycket dålig "transientförmåga".
Observera att denna simulering är baserad på uppmätt impedanskurva och därmed kan
anses mycket realistisk. En simulering baserad enbart på lådans och rörets mått
visar en avstämning på 30Hz, skillnaden är alltså liten. I de mindre modellerna
är skillnaden mellan en beräknad och en uppmätt impedanskurva större eftersom de
har en tydligare uppdelning av kammare med strömningsmotstånd emellan. OA116 är
i det avseendet mera traditionell.
Läs under
Artiklar->Basreflexprincipen om
du vill veta mera om hur man tolkar dessa diagram!
Lyssningsintrycken har genom åren också ofta handlat om en otydlig och mullrig bas,
vilket ju bekräftas av dessa mätningar. Men många har också tyckt att basen är djup
och bra. På sätt och vis kan man hålla med båda. Dilemmat i basreflexkonstruktion
(se åter
Artiklar->Basreflexprincipen
) är ju att nå en djup bas och samtidigt ha en jämn tonkurva med en flack avrullning.
Här kan man tycka att basen är tillräckligt djup och att en flack avrullning blir
mindre viktig. Det är i viss mån en smaksak, men de flesta föredrar i lyssningstester
en jämnare tonkurva och en flackare avrullning.
Filtret består för basen av en enda spole. Det ger blygsam dämpning mot högre frekvenser
eftersom elementets impedans också ökar mot högre frekvens. En stor del av mellanregistret
strålar alltså också mot golvet. Konstruktionen var inte helt lyckad eftersom det
ger interferens med mellanregisterelementet. Till detta ska återkommas under förslag
till uppgraderingar strax.
Mellanregisterdelen är 12dB/oktav i båda ändar och delar vid ungefär 350Hz och 2kHz.
Ett fast dämpmotstånd sitter på filterkortet och ytterligare ett kortslutningsbart
sitter på själva bygelanslutningen. Bygeln placerad i läget närmast lyssnaren
ger den högre nivån. Mellanregisterelementet sitter med plus mot jord
Diskantdelen består av ett eget filterkort som
sitter under diskantbaffeln och delar mycket brant, 24dB/oktav. Det är bra, diskantelementen
har en obehagligt snabb höjning av distorsionen strax under 2kHz så man får därmed
en effektiv dämpning av den. Notera det egendomliga att hela diskantfiltret är kopplat
med omkastad fas, liksom mellanregisterelementet. En
av diskanterna, det är den som är riktad bakåt-inåt sitter i omvänd fas mot de övriga
diskanterna. De fyra elementen som sitter bredvid varann på en båge är 8 ohm, de två som sitter lite ensamma är 16 ohm. Kortslutningsbygeln kan sättas i tre lägen, det närmast lyssnaren
ger den högsta nivån.
Som med alla sjuttiotalsmodellerna har bas- och mellanelementens skumkant torkat och oftast spruckit helt. Även om den inte spruckit ska man inte spela på dem, då förstörs lätt elementet definitivt. Annars kan skumkanten bytas. Åtminstone något av diskantelementen är ofta skadat och låter inte fullgott. Tonsvep avslöjar skadade
element ganska lätt. Distorsionen är fullt hörbar även på lätt skadade element.
Byt dåliga diskantelement mot likadana eller mot något annat!
Uppgraderingar
OA116 är tveklöst en bra högtalare men den har några påtagliga svagheter. Mellanregisterfiltret är inte optimalt, fasförhållandet mellan bas - och mellanregister/diskant är fel, basavstämningen är långt från optimal och mellanregisterelementet har en distorsionsnivå som inte anstår en högtalare i denna klass. Det finns bot för allt detta.
Åtskilligt har rekommenderats av Stiftelsen Stig Carlsson (SSC) när det gäller OA116. Men man måste nog konstatera att SSC har haft extra mycket otur i detta. Så mycket att jag valt att göra en separat artikel med denna bedrövliga läsning, Se sidan
OA116 Meningslösa Åtgärder om du möjligen redan gjort några uppgraderingar och vill veta vad du ställt till med, annars glöm dem!
Modifikation 1979
Rejäla förbättringar kräver byte av element, men det finns en åtgärd som någorlunda enkelt ger en hörbar och mätbar förbättring med originalelementen:
Stig Carlssons eget förslag till modifiering av filtret, från 1979. Den största
skillnaden ligger faktiskt i att fasvända baselementet (eller hellre mellanregisterelementet
och diskantfiltret) och det kan man ju dessutom göra utan att byta filterkomponenter och utan att montera bort den besvärliga bottenplattan.
Det låter otroligt men något slags mätfel gjorde att man valde fel fasförhållande
mellan basen kontra mellan/diskant. Det ger en svacka i tonkurvan vid 300-400Hz, påtagliga lober i höjdled
och en lite tunn karaktär. Men bättre är förstås att göra hela modifikationen. Hela filtermodden ser ut så här:
De röda markeringarna är det som ändrats.
Effekten på uppmätt tonkurva (vitt brus och rörlig mik i normalt rum) är precis den väntade:
Grön kurva är originalfilter, röd kurva är 1979-modden. Fasfelet som ger en utsläckning vid 350Hz åtgärdas, och smärre ojämnheter vid mellanregister/diskantdelningen 2kHz utjämnas. Vad som inte syns här är dock att överlappningen mellan bas- och mellanregisterelementen fortfarande ger lober i höjd (olika tonkurva på olika höjd - det låter olika om man lyssnar stående eller sittande). Överlag dock klart bra.
|