Programmet Grafpro ABX körs i Windows och styr en reläbox avsedd för blindtester på hifi-utrustning. Det är freeware och levereras utan garantier, ansvar eller support. Reläboxen finns inte att köpa, anvisningar för eget bygge finns nedan. Programmet kan köras i demo-läge utan reläbox.
Programmet styr reläboxen genom att sätta spänning på något av två av stiften i en COM-port (kallas också V24 eller RS-232 eller seriell port). De flesta nyare datorer, särskilt laptops, har ingen COM-port men USB-portar. Man behöver då en adapter USB till COM. Det finns exempelvis på Kjell&Co här
När COM-adapterns ev drivrutin installerats och den kopplats till en USB-port får den ett portnummer (som kan variera från gång till gång). Programmet försöker automatiskt hitta en COM-adapter när det startas, om det inte lyckas startar programmet i demo-läge där allt i programmet kan testas men ingenting händer. Öppna då programmets Inställningar (knappen längst ner till vänster) och ange vilket portnummer adaptern fick. Det kan man se via Startmenyn->Enheter och skrivare.
AB betyder att två kända utrustningar jämförs men användaren vet inte vilken som är A och vilken som är B. Programmet slumpar vad som utgör A och vad som utgör B. Lyssnaren växlar mellan A och B så mycket han vill och bestämmer vad han tror är A respektive B, eller - enklare och oftast trevligare - bestämmer vilket han tycker låter bäst. Programmet slumpar en ny koppling, användaren gissar igen osv.
Under Inställningar kan man skriva in namnen på de två utrustningarna så blir texten i programfönstret enklare att förstå när man visar facit.
ABX betyder att två kända utrustningar jämförs och användaren ser vad som är vad. En tredje knapp X kopplar slumpmässigt till ena eller andra utrustningen. Lyssnaren kan växla mellan ena och andra alternativet och X hur mycket som helst innan han gissar vad X för ögonblicket är. Programmet slumpar en ny koppling, användaren gissar igen osv.
Under Inställningar kan man skriva in namnet på de två utrustningarna så syns namnen direkt i knapparna.
Ett intressant sätt att använda både AB- och ABX-läget är att göra sk F/E-lyssning. Man jämför då inte två utrustningar utan jämför istället signalen före respektive efter utrustningen. Man tappar alltså av signalen före respektve efter och nivåjusterar till samma nivå. Man kan också säga att F/E är jämförelse mellan en utrustning och en sladd. För lyssnandet behöver man då ytterligare en förstärkare som driver högtalare eller hörlurar.
Särskilt tester av effektförstärkare är intressant att göra så. Då får den testade förstärkaren driva någon konstlast motsvarande högtalare, men som inte låter. Metoden är kontroversiell och det finns oändligt mycket skrivet om den.
I Singel-läge får man se rätt svar direkt när man klickar på den blå knappen. Programmet gör en ny slumpkoppling, lyssnaren gissar igen, tittar på rätt svar osv.
I Serie-läge ger den blå knappen en ny slumpkoppling utan att visa rätt svar. Man kan alltså genomföra en serie lyssningar för att därefter se hur det föll ut. Knappen längst ner till höger avbryter serien och visar facit
Blindtester är det enda vetenskapliga sättet att avgöra vad som är hörbara eller inte hörbara skillnader mellan utrustningar. "Lita på dina öron" brukar det sägas, men när det kommer till kritan vill man gärna använda ögonen också, för säkerhets skull. I blindtest används bara öronen. Överlag är erferenheterna bedrövande: det allra vanligaste är att lyssnarna är övertygade om att skillnader finns som de kan höra, men i blind lyssning misslyckas det. Det betyder att hela situationen är psykiskt påfrestande för lyssnarna. Det bör man vara medveten om. När skillnader inte kan höras kommer vanligen en flod av ursäkter. Man bör inte ta någon diskussion, men det kan vara bra att veta ett par saker.
Lyssnarna vill ofta hävda att omkopplingarna blev för snabba (även när de gjorde dem själva), att det hade behövts mer tid. Erfarenheten är precis tvärtom. Det är i snabba och många omkopplingar man kan detektera skillnader. Ju längre man lyssnar på varje alternativ och ju längre pauser man har, desto svårare är det.
Som lyssnare vill man gärna koppla om i någon slags pauser i musiken. Försök styra lite så att omkopplingarna sker mitt i takter och strofer i musiken, då hörs skillnader lättare. Ett ännu bättre sätt är att göra slingor av korta musikfragment som spelar om och om igen, då får det mindre betydelse var man kopplar om.
Skillnader i distorsion är betydligt svårare att höra än vad lyssnare ofta tror. Däremot är skillnader i nivå och tonkurva lättare att höra än vad de flesta tror. Var alltså mycket noga (tiondels dB!) med nivåkalibreringen och ev utjämning av tonkurva! Vid jämförelse av högtalare kräver det en mätmikrofon men i brist på sådan kan flera av de appar (de heter SPL Meter och liknande) som finns för telefoner fungera hyggligt. Sätt den gärna på långsam dämpning, kör ut vitt brus och veva runt lite i rummet för att få en utjämning.
Hörbara skillnader som varken kan förklaras med distorsion eller med tonkurva är något som många lyssnare tror finns, men de återstår att påvisa. Här finns ett nobelpris som väntar och programmet kan då vara till stor hjälp. Programmets skapare ser fram emot att bli medbjuden på nobelmiddagen.
Om man tycker sig ha en detekterad skillnad kan det vara bra att kunna uttrycka den på ett vedertaget statistiskt sätt. Utan att fördjupa sig alls i statistik kan man använda följande enkla metod: Om vi vill påstå ett skillnad kunde höras med 99% säkerhet så kör man 9 lyssningar. Med 9 rätt är då saken klar. Med färre rätt fortsätter man. 12 av 13 ger nämligen också 99%, liksom 14 av 16 eller 17 av 20. Observera att hälften rätt ju är det rena slumpresultatet som starkt tyder på att lyssnaren inte kunde höra någon skillnad alls.
Slutligen ett litet citat från högtalarkonstruktören Öhman som gjort många blindtester: "Så även om det inte går att utesluta att blindtestförfarandet får lyssnare att prestera sämre än sin maximala förmåga, så kan man visa att öppna lyssningar DEFINITIVT får lyssnare att prestera LÅNGT under sin förmåga."
Interfacet mellan reläboxen och COM-porten består i att den 9-poliga kontaktens stift nr 5 är jord, stift nr 4 kallat DTR ger positiv spänning när ena utrustningen ska kopplas in, och stift nr 7 kallat RTS ger positiv spänning då andra utrustningen ska kopplas in. De ska alltså styra reläer i boxen.
Reläerna ska sluta/bryta minst två poler (höger/vänster signal) för varje utrustning. Det behövs alltså minst två tvåpoliga slutande reläer - eller fyra enpoliga. Det går inte med ett enda växlande relä eftersom programmet separat vill kunna koppla in eller ur de två utrustningar som ska jämföras. Ännu bättre är att bryta/sluta alla fyra polerna per utrustning, dvs bryta även jord. Annars blir jord för alla utrustningar sammankopplad, vilket kan ge brumslingor - eller värre: förstärkare med flytande utgångar (där ingen utgångspol är galvaniskt förbunden med ingångens jord) blir mer eller mindre kortslutna och kan rent av skadas.
I vissa uppkopplingar kan man få situationen att en högohmig ingång blir hängande i luften när den är frånkopplad och därmed brummar. Det kan undvikas med shuntande motstånd på kanske 27kohm på alla anslutningar. Man kan också tänka sig att reläboxen förses med fler finesser, exempelvis buffertförstärkare för enhetlig impedans eller knäppfri in/urkoppling. Allt sådant gör dock resultaten diskutabla och bör nog undvikas.
Den spänning som erbjuds i COM-kontaktens stift är enligt standarden 3-25V, vanligen tyvärr bara 3-7V och dessutom med mycket svag strömstyrka. Nätt och jämnt kan den styra små tungelementreläer, exempelvis Kjell&Co denna. Aktiv ger den alltså positiv spänning, men icke-aktiv ger den motsvarande negativ spänning! Det betyder att om reläet drar vid vilken strömriktning som helst så måste reläets spole shuntas med en diod. Det går bra, standarden säger också att styrspänningarna ska vara kortslutningsbara och normala COM-portar ger så lite ström att inte ens en liten klen diod blir varm.
Om man vill använda fler eller kraftigare reläer måste boxen ha strömförsörjning och styrspänningen från COM-kontakten förstärkas med en transistorkoppling. För omkopplingar på linjenivå räcker tungelementreläer, endast om man vill kunna koppla om högtalarsignal (jämföra effektförstärkare) behöver man kraftigare reläer.Å andra sidan är jämförelse mellan effektförstärkare oftast ganska meningslöst, ytterst sällan kan någon ändå höra skillnad. Om man vill testa effektförstärkare är F/E-lyssning mera fruktbart och då behövs inga kraftiga reläer.
Grafpro Software AB. info@grafpro.se